Reviews and comments about Grandessa Tissen

• Muzik.se
• Musiklandet

Muzik.se

4 av 5

Catchiga refränger och naiva texter


Här har vi bandet direkt från New York anno 1981, i vart fall skulle man 
kunna tro det. Parker är här med sitt andra album, ”Grandessa Tissen”. 
Det här är en platta med mycket driv, catchiga refränger och naiva texter 
(ibland på gränsen till barnsliga). Kort sagt Parker är ett band som inte 
tar sig själv för på stort alvar, eller i alla fall innehar det en stor 
portion självdistans. Eller vad sägs om avslutningen på Bobby B ”I´ve 
never seen him with a girl /but with many boys /no matter how I pray 
/if Bobby B is gay / I’m never gonna get him /never kiss his sexy lips 
/ if Bobby is a fag / we are never gonna shag / damn!“Avsaknad av humor 
kan man inte beskylla Eva Parker för.

Bandet besitter även förmågan att producera allvarliga låtar vilket de 
visar i lågmält manglande “Loser” och ”Fly Me To The Moon” en skön sak 
med Cranberries basgång och Kate Bush influenser. Annars är ett band 
som Blondie oundvikligt att namedroppa då man lyssnar på Parker.
Evas tonläge ligger på många låtar inte långt ifrån Nina Perssons vilket 
bara gör att jag gillar den här skivan ännu mer. Låtar som även förtjänar 
att nämnas är ”gamla” singlen ”It should have been me” och nya ”Gonna 
Kill That Man”.

Att inte alla tycker om Parker kan jag lätt förstå då Eva Parkers 
svengelska ibland kan uppfattas som lite barnslig och oseriös. För mig 
personligen tycker jag att det är där charmen med Parker ligger. Att 
med enkla poppunkiga melodier förmedla en attraktion som är svår att 
beskriva, men lika svår att motstå. Hey ho, lets go!

Björn Lindh

Musiklandet

Sveriges bästa New York-punkare är tillbaka

Kom på mig själv med att försöka skriva en Parker-recension 
utan att nämna Ramones och Blondie. Det går inte. Så nu har jag 
nämnt dem.

Eva, Carlos och Klaus Parker (alla som tror att det är deras 
riktiga namn räcker upp handen) har tagit på sig solglasögonen 
igen och är tillbaka med ett nytt album och vänner av deras 
andra plattor kommer säkert att känna sig som hemma. Parker 
har fortfarande samma fina känsla för skramlig pop, naiva 
texter, snygga melodier och coola arrangemang. Vad som 
möjligtvis känns nytt i jämförelse med till exempel "Delusions 
of Grandeur" är en svärta som inte varit lika påtaglig tidigare. 
Det är som om de denna gång tagit till sig lite post-punk med 
hårda kanter förutom det "gamla vanliga" gladpunkiga. 
Tydligast märks det i låtar som "Fly me to the moon" och 
"Loser" som alltså i alla fall musikaliskt visar upp en mörkare 
sida av Parker. Texterna är dock fortfarande charmiga 
bagateller med en ofta rejäl dos svart humor i botten.

Eva Parker tycks dessutom ha bejakat sin svengelska ordentligt 
vilket får mig att ana en trend. Är den perfekta engelskan inte 
längre ett mål för svenska artister? Parker och Anna Ternheim 
är början - jag väntar spänt på fortsättningen. Ska den svenska 
accenten bli ett varumärke i stil med Arnold Schwartzeneggers 
österrikiska brytning?

Hur som helst - det finns gott om bra låtar på "Grandessa 
Tissen". I "Boy in between" och "I know you're not the one" får 
de verkligen till framför allt starka refränger och gitarrerna i 
dova "Fly me to the moon" är riktigt tjusiga. Riktigt lika 
knockad som jag blev av "Delusions of grandeur" är jag 
åtminstone inte än men Parker har definitivt lyckats igen. Och i 
singeln "Gonna kill that man" har vi äntligen fått lämplig 
bakgrundsmusik till Valerie Solanas "Scum Manifest".
Bara en sån sak.

Niclas Gustafsson 2004-12-05