| discography |
| live |
|
reviews |
Reviews and comments about Le Petomane
- Slitz 2004-09
- desibeli.net 2003-10-04 finnish
- Rockmusica.net 2003-10-22 finnish
- splendidezine 2003-09-27 english
- Nöjesguiden 2003-09
- Dagens Nyheter 2003-09
- Damernas Värld 2003-09
- Situation Stockholm 2003-08
- Vimmerby Tidning 2003-08-27
- Zero Magazine 2003-08-25
- Expressen 2003-08-15
- Independisc 2003-08 english
- Zero Magazine 2003-06-08
Slitz 2004-09
Betyg 3 av 4 Ett av de mest hajpade svenska banden just nu kommer med sin tredje, eller andra, beroende på hur man räknar, längre skiva. Eva Carlos och Klaus Parker är ättlingar till klassiska band som Ramones och Blondie. Och Eva Parker, som både skriver låtarna och sjunger, har säkert ingen emot att jämföras med Debbie Harry. Det låter som väntat, skramligt, energiskt, poppigt och ibland oväntat melodiskt, som i "What About" - med solklar potential att bli sensommarens örhänge. (CO)
Independisc 2003-08
From Sweden, Parker is back. Last year we sang their praises not once but twice. In March we featured Parker’s debut album "Aderpale." Then in September we featured "Delusions Of Grandeur", which essentially was Aderpale re-released with 7 of the original tracks plus 7 more. That disc (Delusions Of Grandeur) went on to become the "IndepenDisc of the Year" for 2002. Now we are proud to feature Le Petomane, a rousing, swirling, Rave-up that brings back to the mix the synthpop made popular in the early ‘80s as New Wave matured from it’s punk roots and embraced the dance mix of the main stream. Just as Aderpale/Delusions gave us what we coined "New ‘Retro’ Wave", Parker has taken Le Petomane and successfully incorporated the next step into their sophomore effort. Here we find every bit of the Punk/New Wave attitude displayed on last years releases, along with the 3-chord, 3-minutes and under smacks to the head of tight, quick, jam-packed wallop of music i ntensity slagged off in a “I don’t care, fuck the rules” attitude that shows a hell of a lot more care than is let on. Once you listen to the complexity that is put into the simplicity of the sounds, you’ll realize that Parker has single handedly resurrected the best of the Garage/Punk/New Wave/Synthpop/Dance/Party era. Added to this music fest are lyrics that border on cheese, though with a tongue stuck firmly in cheek so as to make them Big Fun – not cheesy. Most of Parker’s lyrics center on the woman who is always in love and always in a crisis of the heart. The funny thing about it is that we can relate in one way or another, especially if we are dancing and digging the sounds that leap us to our feet and cause us to instantly forget the mundane shit of life, while transforming it into a party. The likes of such force us to smile and have a moment of joy and salvation in this world, even if it means singing about every fractured relationship that can possibly be experienced by us all. Jumping right in with "I Miss You", Parker (Eva, Klaus, and Carlos all share the same Parker surname) proves they are on the right track. Musically they are more down in the New Wave depths, using Talking Heads/Tom Tom Club rhythm and percussion to the side of the Hammond organ that adds the eletropop feel to the 3-chord rock guitars. It draws to mind Gary Numan fronting Parallel Lines era Blonde, playing with the ferocity of The Clash, yet as musically bombastic as The Ramones. "Lalalalala" takes us into a retro, garage-surf, mid-60s sitcom theme, fun-in-summer, drive around with the top down, the music cranked and playing the dashboard organ while singing along in the sun song. It’s a top-notch party staple that would fit comfortably on Candy-O by The Cars. Speaking of Parties, the 2nd wave Ska-style "Pogo Pogo" is just that, with Madness inspired horns and Kinks guitar licks kicking ass for a "neverending party - nonstop dance!" After the ultra cool, suave, sophisticated, Rave-up of "Go Insane", Parker does a 180 with "What About", a ballad that proves Parker is more than a power pop party band. Here it is Eva’s Lene Lovich style vocals that blow us away as we identify (falsely?) with the sad end of a relationship, told from the female perspective bordering on the psychosomatic, and highlighted by such lines as: "now when you’ve left me I am lonely in my bed/ and still I dream that you and I are one". It’s the electronic keyboards (bringing to mind New Musik) and hanging angelic ahhh’s of the backing vocals that send this over the deep end. Placed squarely in the middle of this delicious platter is the 1st single, "Wham Bam Bam", an infectious rave that utilizes the Farfisa organ beat to drive us up onto the dance floor. Hand claps, a wall of sound, and perversely manipulated vocals dare us to try not to dance to this break-up song that declares war on a former lover, "Yeah, Oh Yeah". The rest of the disc gives us more and still more: the crunchy "I Want You Back", the explosive Adam & The Ants meets The Cramps spit out in The Slits fashion "Let Go", another heartfelt ballad complete with moody horns "You Shouldn’t Marry That Girl", the up tempo, genre crossing, bizzaro-disco "Dreaming About You", and "Replaceable", which takes the perspective of the other woman and sounds like Thin Lizzy doing The Pretenders "The Adulteress". Finally it’s all spelled out to us as Parker gives us the Oingo Boingo via Tommy James & The Shondells treatment with their dance anthem, "We Are Parker". They connect with their audience by bouncing us on their musical knee until we are so wound up that: "We are Parker we like a good party we are Parker we like to non stop dance we are Parker so play that funky music we are here to play and we are here to stay Oh oh oh yeah". Oh yeah, we’re saying you should sit up and take notice. Parker has IT. They are creating and producing some of the best new music this side of 1979, and if anyone can fine fault in that, well then may we suggest that you simply don’t understand the power of the punk/new wave movement, a power that still resounds today, if you know what you are listening (and dancing) to that is. Parker knows. From Sweden, Parker is back. Someone call CBGB’s.
Zero Magazine 2003-06-08
Betyg 5 Alla tre har gruppnamnet som efternamn, dom bär alltid solglasögon och dom gör tung, röjig Pop/Rock som redan efter några sekunder in på öppningsspåret ”Wham Bam Bam” får mig att vrida upp volymen och bara le lyckligt. Och leendet blir inte precis mindre av de tre återstående spåren, där Eva Parker visar att hon är Sveriges bästa Rocksångerska. Och eftersom jag inte känner någon tvekan över att alla spåren på gruppens tredje fullängdare kommer vara i samma klass som dessa fyra låtar så vet jag redan nu att den skivan kommer bli årets bästa inhemska platta. Det enda jag inte förstår är varför överskattade artister som t.ex. Håkan Hellström, The Sounds och Kent får en massa rubriker i media istället för detta band som är ljusår bättre. Jag skulle kunna fortsätta länge till med att överösa lovord över denna grupp men jag spar de orden till recensionen av fullängdaren och avslutar med att kort och gott säga att om man inte redan har köpt denna singel, så är det bara att springa ut och göra det omedelbart. Sven Eklöf
Expressen 2003-08-15
Betyg 1 getingjävel Spattig indiepoppunk som var ok när banded hette sånt som Rezillos, Devo och Talking Heads. Ett kvarts sekel senare är det inte fullt lika kul längre. Eva Parker sjunger så att man tror att hon parodierar Kate Bush, bröderna spelar illa och låtarna borde aldrig ha lämnat byrålådan. Och omslaget? Nej, jag ger upp. Parker-konceptet känns krystat. Hemsidan med bland annat tips om hur man piffar upp slokande våfflor är bäst. Per Hägred
Zero Magazine 2003-08-25
Betyg 5/5 Tredje skivan från det band som åtminstone för mig gör den bästa musiken i Sverige i dag, och denna gång har deras excellenta mix av Pop/Rock som får mig att associera både till Garagerock från 60-talet och New Wave blivit lite tyngre och här och var har det även smugit sig in lite blås i musiken, och när detta sedan kompletteras med Eva Parker, Sveriges egen Rockdrottning ja då är lyckan total. Textmässigt kretsar det mesta kring hjärta och smärta och även om det ämnet känns uttjatat så får det nytt liv när Eva Parker sjunger om det, lyssna bara på den smäktande balladen ”What About Us” som går rakt in i själen. Redan i min recension av singeln ”Wham Bam Bam” förutspådde jag att detta skulle bli en platta med bara bra spår och att den skulle vara årets skiva. Och efter att ”We Are Parker” som med sitt upp och hoppa runt tempo avslutat plattan kan jag bara konstatera att jag hade helt rätt Köp, spela på hög volym och dansa lycklig till dessa 12 spår, för de är det bästa som gjorts i Sverige i år. Sven Eklöv
Nöjesguiden 2003-09
Album: Le Petomane Grupp/Artist: Parker Distributör: Parker/V2 Recenserad: September 2003 Genre: Rock Någonting har hänt. Trion Parker brukade vara en mycket bättre idé än band, och Eva Parkers omtalade veckomail var betydligt mer underhållande än Parkers enkla treackordskoncept. Men på sin tredje skiva på 18 månader - en imponerande utgivningstakt - hittar Parker hem. Här har Parkers "svartklädd-och-hemlig-och-hård"-koncept för första gången täckning också i låtmaterialet, när trion inte bara ägnar sig åt att försöka härma Blondie och Ramones. Visst finns den obligatoriska Joey Ramone-hyllningen även denna gång, i helt oemotståndliga första singeln Wham Bam Bam. Men materialet är betydligt bredare än så, och den simpla gladpopen får sällskap av både hårdrock med punkattityd á la Joan Jett och en mycket avsiktlig B-52's-blinkning i Pogo Pogo (som inte är Plastic Bertrands klassiker), där bandet släpper in en blåssektion. Med gripande What About levererar Parker till och med - håll i er nu - en stor schlagerballad som inte blir patetisk. Lika känslig är I Miss You, där Eva Parker med en ordentlig portion humor beskriver plågan av att tvingas genomlida pojkvännens usla demo enbart för att få hångla, och sen bli besviken på det också. Men skivans absoluta höjdpunkt är den triumferande självständighetsförklaringen Replaceable. "You think you are gorgeous, and you are, but you're not the only one". För första gången lever Parker upp till den hype de med belåtna småleenden åtnjutit mer än ett år i förskott. Patrik Forshage
Dagens Nyheter 2003-09
Ljud under bältet PARKER LE PETOMANE (PARKER/V2) Debuten fick sitt namn från ett slangord för det manliga könet. Och tydligen är "Le petomane" benämningen på någon som sceniskt uttrycker sig genom kroppsljud - en "fartist" om man så vill. Parker är alltjämt det popband i Sverige som har den mest utvecklade underbältethumorn. De är också ett av landets snabbast jobbande. Tredje albumet på lika många år har fler inslag av blås än de tidigare samtidigt som det handlar om exakt samma saker som förr: hedonism, party och brustna hjärtan. Oavsett om ämnena presenteras som new wave eller flickpopsballader har de en sak gemensamt - de rör sig framåt. Över dansgolvet. Man hör att Eva Parker helst skriver låtar gående. MATTIAS DAHLSTRÖM
Damernas Värld 2003-09
Riktigt bra poplåtar För något år sen byggde mediesmarta Parker upp ett rykte om sig själva genom att gäcka journalister och vägra avslöja sina riktiga identiteter. Det funkade och deras skramliga svenska gitarrpop fick mycket uppmärksamhet. Nu har de gjort en mer storslagen platta, på vissa låtar här finns blås bland gitarrerna och allt är mer genomarbetat. Summa: Sång med en aning manér och riktigt bra poplåtar. Petra Wangler
Vimmerby Tidning 2003-08-27
Betyg: 4/5 Parker bjuder på ren underhållning "Our aim is only one - we are here to entertain" sjunger Eva Parker i avslutande "We are parker" och det känns som en rätt träffande valudeklaration. Låtsassyskonen Parker är tillbaka och det med en platta som inte gör anspråk på att vara världsomvälvande. Det handlar om raka och snärtiga poplåtar med texter som nästan uteslutande handlar om kärlek. Olycklig och brusten sådan i många fall, men ändå. Med föregångarna "Aderpale" och "Delusions of grandeur" mutade Parker in en egen nisch någonstans mellan Ramones och Blondie och där har man blivit kvar, även om det är något färre Ramonespastischer den här gången. "Le Petomane" bjuder på tolv poplåtar av vilka åtminstone hälften är av häftplåstermodell. "Replaceable" - om mannen som tror han är speciell, men som också är utbytbar, "I want you back" - om mannen som svek men som fortfarande är åtrådd och "I miss you" - om han som varken kan sjunga eller spela gitarr och som är en nybörjare, men som ser bra ut och därmed fortfarande är efterlängtad, är bara tre exempel på hur olycklig kärlek och längtan präglar texterna och det till riffiga gitarrer och sköna melodier. Som underhållning fungerar Parker alldeles utmärkt. Lasse Johansson
Situation Stockholm 2003-08
Parker är ett band som gör mig glad. De kan sin musikhistoria och vet vad de gillar. De älskar Ramones, Cramps och en massa annan skramlig rock. Det är korta låter och kärleksförklaringar till pogodansande, kärleken i sig och att festa eller bittra sånger om att bli lämnad eller om svartsjuka. Men attacken, den febriga intensiteten finns där hela tiden. De snor och lånar friskt, men det känns aldrig som plagiat utan snarare som ett band som borde spelas på P3 om och om igen. Som Go Insane, den är så vass och så dansframkallande att man blir alldeles tokig. Pogo Pogo, Wham Bam Bam och Let Go är inte sämre de. Om du älskar skramlig pop/rock får du inte missa Parker. Musik är kanske inte dödligt allvar för Eva, Klaus och Carlos Parker, men måste allt vara så förbannat allvarligt och seriöst? Nej, inte när le Petomane är så energisk och sjukt uppiggande! Martin Röshammar
splendidezine 2003-09-27
It's hard to accuse a band whose members sport Roy Orbison sunglasses and Village People mustaches of being stylish. However, from image to sound, Sweden's Parker espouses a retro kitsch that totally works for them. "Oh great", you say, "another one of those bands." Not so fast: this trio takes the '80s by a different set of horns. Whereas the Faint mines Adam Ant and The Cure for their dance macabre, Parker goes for a rollickin' rave up sound on Le Petomane. With Eva Parker's vocals out front, it's easy to make comparisons to the girl-fronted alternative rock that made rotations on 120 Minutes, but Parker builds on their predecessors; an opener like "I Miss You" is more than punk-era Siouxsie and the Banshees, where tight power pop chords overshadow gothic underpinnings. "Wham Bam Bam" one-ups The Primitives' girly hooks and dirty pop sheen, and the sublime "Pogo Pogo" injects Madness ska and horns that will have you doing the Molly Ringwald before you can say "neo-maxi-zoom-dweebie". Blithe and timeless tunes like these are Parker's specialty. By repurposing all that good, forgotten '80s stuff as shimmering, three chord party rock, Parker puts up a nostalgic front that's hard to resist. -- Walt Miller
rockmusica.net 2003-10-22
levyarvostelut
Parker - Le Petomane
Hyi helvetti, mikä kansi! Parkerin levy on kelpo esimerkki kansidesignin voimasta: jos siinä olisi edes
etäisesti coolit kannet, voisi siihen helpommin suhtautua tosissaan. Nyt se näyttää lähinnä
amatöörimäiseltä demolta tai joltakin polttariproggikselta, joka ei ole hyvällä tavalla ruma. Ja nimi;
"persetaiteilija" (muistaakseni jossakin Ranskan hovissa oli petomaani, kenties itseään Aurinkokuningasta
viihdyttämässä mm. laulaen perseellään tai imien anaaliinsa ämpärillisen vettä). Vilkkaahan ne pakarat
kansivihossakin. Ei lupaa hyvää.
Mutta kas! Musiikkinsa onkin vallan mukavaa garagepainotteista ilakointipoppista linjalla Ramones - Breeders.
Thee Ultra Bimboosin meininki ei ole sekään älyttömän kaukana. Laulajatar Evan hennon kuulaassa mutta
omituisesti kantavassa äänessä ja erityisesti kulmikkaassa lausumisessa kuuluu myös Björk. Mukavan tuhnuinen
soundimaailma muistuttaa autotallista, ja naivistissävytteiset sanoitukset kertovat pääosin ihmissuhteista.
Bändi soittaa yllättävän tymäkästi eikä hoipertele kuten etukäteen jostakin syystä saattaisi olettaa.
Se äityy paikoin jopa groovaamaan. Hiukan huojuvan vokalisoinnin taustalla on vahva perusta, ja tämä on jopa
vallan kiehtova yhdistelmä.
Sen enempiä ruotimatta Le Petomane on loppujen lopuksi vallan kiva levy. Siinä on mukavan vaivattomia popralleja,
joissa on koukkua, mukaansatempaavaa melodiaa ja hassuutta juuri sopivasti. Viimeinen esitys, bändin nimikkobiisi
on tosin elasticamaisuudessaan rasittava kuulostaen eniten siltä, miltä etukäteen ryhmän ajattelin kuulostavan.
Parkerin ongelma on ainakin minun kohdallani se, että siitä ei ota selvää onko se loppujen lopuksi lintu vai kala.
Taidan hukata kannet, niin levyäkin voi joskus kuunnella...
Kimmo K. Koskinen
desibeli.net 2003-10-04
Parker: Le Petomane Parker Moni kakku päältä kaunis kuvaa osuvasti aika monia levytyksiä. Välillä taas vastaan tulee hivenen vastakkaista asetelmaa palvovia plättyjä, jotka päältäpäin näyttävät varsin epäilyttäviltä, mutta paljastuvat sisällöltään vallan verrattomiksi tuotoksiksi. Tähän positiivisen yllätyksen tuottavaan kastiin tuo oman antinsa kolmihenkinen, garagepohjaista popahtavaa rokkia keimailevan naisäänen johtamana veivaava Parker –yhtye, jonka vähemmän viehättävästi nimetty pitkäsoitto toi ensinäkemältä mieleen halvan saksalaisen pornoleffan. Valokuvat ovat aika ällöjä ja jotenkin nousee lähinnä mieleen huumoriorkesteri, joka yrittää vetää ”tiukan rokkibändin” asetelmaa pari kierrosta överiksi. Kun sitten saa tarpeeksi kerättyä rohkeutta ja pistää kiekon pyörimään, joutuu hämmästymään melkoisesti. Hyviä, tarttuvia, jopa hetkittäin erinomaisia tiukkoja rokkibiisejä ja rockhengessä tunnelmoivia balladeja, joissa annetaan tilaa solisti Eva Parkerin sokeriselle, hetkittäin värisevälle laulutulkinnalle, eikä popin parhaita keinahtelukoukkuja väheksytä kokonaisuuden rakentamisessa. Ruotsalaiskolmikon täydentävät herrat Carlos ja Klaus Parker, joista jälkimmäisen kekerosberg –aurinkolaseista ja himonussijaviiksistä ei oikein tiedä, onko kyseessä tosiaan äärimmäisyyksiin viety mauttomuus, huumori-imago vai miehen todellinen olemus? Kuka mitäkin instrumenttia soittaa ei oikein selviä mistään, mutta kitaraa ja rumputahtia siellä ainakin on... sekä vierailevia torvia sopivin välein. Vuonna 2001 julkaistun debyytin Aderpale jälkeen Parker on ollut tuottelias ja tämä 12 biisin ja noin 35 minuutin tuotos onkin jo yhtyeen kolmas pitkäsoitto. Ja ainakin tällä levyllä musiikki potkii kuin kiukkuinen muuli! Mutta lempeämmin, eikä kankku ole läheskään niin kipeä kuin tuplakavion jäljiltä. Jo levyn starttaava melankolinen I Miss You vakuuttaa säröilevällä kitaralla, Blondien mieleennostava kappale kulkee Evan miltei tunteettoman tylysti tiputteleman tarinan takana kuin juna. Leikittelevämpi Lalalalala on tiukkoine riffittelyineen bilebiisi sieltä paremmasta päästä, Pogo Pogo esittelee levylle torvikuorrutuksen. Nimensä mukaisesti pogotaan tiukasti, hassuna mielleyhtymänä nousee hiukan ikääntyneempi versio The Micragirlsistä... Pogopogo, we’re dancing around. Pirun tiukka Go Insane johdattaa rauhallisemmin kimalteleviin tunnelmiin What Aboutilla, jonka kerrossa Eva väristää ääntään miltei traagisiin mittoihin asti. Nimensä mukaisesti Wham Bam Bam on jälleen hulvaton garagepaahto, jotain kieron vääristynyttä kosketintakin siellä seassa olen kuulevinani...(?) I Want You Backin kerto on levyn tarttuvimpia, Let Go paahtaa samoissa tahdeissa melko synkkänä kehotuksena päästää irti siitä kusipäästä... Levyn popeinta ja eteerisintä antia edustaa pilvissä leijuva You Shouldn’t Marry That Girl, siirappia ja kermavaahtoa. Hilpeä Dreaming About You on ilman epäilystä yksi levyn hiteistä, yksinkertainen ja positiivinen repäisy. Tarinan tyttö on niin rakastunut ettei nukkumaankaan pysty. Hymy nousee huulille ja leviää. Vielä paahtavasti rokkaava Replaceable ja levyn päättävä bändin esittelybiisi We Are Parker, niin reilun puolen tunnin musiikkihetki on takana. Fiiliksinä päähän jäävät hilpeys, tahtia nykivä niska sekä edelleen se epätietoisuus siitä, mitä Parkerin perhe yrittää imagollaan viestittää. Mutta suosittelen joka tapauksessa tutustumaan, vaikka kannet aluksi epäilyttäisivätkin. Ei toki mitään ihan klassikkotasoista settiä, mutta voisi sanoa että silti hämmästyttävän kurkoa. Habahabatsuhtsuh.