Reviews and comments about Aderpale and Delusion Of Grandeur

• Svenska Dagbladet 2002-11-01
• Independisc 2002-09 - english
• New Haven Register 2002-08-30 - english
• Splendidezine 2002-08-30 - english
• ELLE 2002-08
• DN 2002-07-12
• Labyrint 2002-07-04
• Situation Stockholm 2002-07
• Vimmerby Tidning 2002-07-01
• Billboard 2002-06-22 - english
• Aftonbladet 2002-06-21
• Chili 2002-06-20
• Östgöta Correspodenten 2002-06-19
• Musikindustrin 2002-06-17
• Dagens Industri 2002-06-14
• Svenska Dagbladet 2002-06-14
• Expressen 2002-06-14
• Östersunds Posten 2002-06-14
• Sonic nr 7 2002
• Östgöta Correspodenten 2002-06-07
• Labyrint
• Revolution #9
• Silver Juice - english
• Leicester Bangs - english
• Junkmail - portuguese
• Popöga
• The Swedish Rock Document - english
• Dig
• Rockers - the real music
• www.independisc.com - english
• www.norran.se
• www.groove.st
• www.splendidezine.com - english
• www.labyrint.nu
• Bohusläningen 2002-02-02
• Sonic 2002-01-24
• Expressen 2002-01-21
• Aftonbladet 2002-01-18
• Feber
• www.instantfeelings.com
• Expressen 2002-01-04
• Aftonbladet Puls 2002-01-11
• DN 2002-01-11
• www.ginza.se
• www.bomben.se

Svenska Dagbladet 2002-11-01

nöje listar. 

I lurarna i New York

Parker
Delusions of grandeur (Parker pop/V2)
Sen leverans från amerikansk indieleverantör, men i oktober vet jag att 
detta är årets bästa platta. Och inte för att Parker är svenska, döljer 
sig bakom solglasögon, har pseudonym och låter väl starkt influerade av 
Blondie och Ramones. Eva Parker må skriva politiskt korrekta nyhetsbrev, 
men inte ens hon själv kan komma ifrån att hon sjunger som en Debbie 
Harry- och Nina Hagen-kloning på amfetaminrus i karamellbutiken. Vem 
behöver Hives och Le Tigre när det finns Parker.

Cyril Hellman
Vår man i Det stora äpplet
 

New Haven Register 2002-08-30

From the US paper New Haven Register august 30, 2002:


... He's been telling me for months about a Swedish group called Parker. 
The trio goes the Ramones route with the cheeky "sibling" names (Eva, 
Carlos and Klaus Parker), but their first full-length album, "Delusions of 
Grandeur", is a revelation, maybe the liveliest album you'll hear this 
year. With a voice that wanders from sultry woman to new wave girl, Parker 
(the girl and the group) brings a fresh new coat to the '70s/'80s/'90s 
sound. There are clever traces of all our old faves: Ramones, Blondie, The 
B-52's, The Go-Go's, Missing Persons, The Motels, Lene Lovich, The Muffs 
and, for local ears, The Botswanas.
    Yes, kids, infectious, melodic rock'n'roll lives; and no, kids, The 
Hives and The Hellacopters aren't the only bands in Sweden making great noise.
    And Parker recently picked up distribution (via v2 Records), so 
something big isn't out of the realm.


Fran Fried

Independisc 2002-09

Prologue: In March' 02 we Featured and reviewed AderPale, a CD by the 
Swedish band Parker. Due to its success and sell out in their native Nordic 
region (and the fact that they had a bunch of new songs) Parker re-released 
the CD with 7 of the original 10 AderPale songs plus 7 new songs and renamed
it: Delusions of Grandeur.

Unsure of how to present a review of a disc we've already (half) reviewed, 
we decided to take Parker's lead. Here they take the original disc and slide
and shift the track order to fit the new material ? Here, we
will take the original review and slide and shift it to fit Delusions of 
Grandeur?

What would you say if I told you that in Sweden there is a band that would 
have been right at home playing CBGB's circa 1977? A band that not only 
wears it's influences on their sleeve, but are dressed to the hilt in what 
the punk pop of New Wave embodied with it's return to basic stripped down 
fun Rock-n-Roll built around 3 chords and a whole lot of attitude. But, 
rather than come across as a nostalgia act, this band lets the Punk/New Wave
homage build to a resounding ring of 21st century Rock for every fan whose 
ever wanted to Roll.

Parker a self proclaimed "secret" band from Sweden consists of Eva, Carlos 
and Klaus Parker. Their CD Delusions of Grandeur explodes into us with 
"Parker Theme" - 51 seconds of the most fierce poppy excitement to come 
along in ages, it rivals the Rocket To Russia era Ramones style. Beginning 
with a low rumbled vocal "Let's Go," gatling gun snare drum, power pogoing 
bass, chord crashing guitars, a female shrieked "C'Mon," intense high-strung
lead, "1,2,3,4," slow it down, pick it up, run with it. Run with the 
attitude, run with the mayhem, run with the rediscovered purity of 
Rock-n-Roll.

"Big Nose" grinds us into submission with its heavy guitars screaming, 
crunching, slashing, and sliding all over the solid old school punk rhythm 
track, delivering lyrics worthy of classic B-52's. This could be a dance 
floor sensation quicker than you can say "Bap Bap Beloula". The manic duel 
guitar solo and Big Nose's novelty quickly directs us to the heart of Parker
- Its addictive attraction derived through the power of complex minimalistic
rock wrapped around a female point of view. It's Eva's sultry lovelorn vocal
lead that the majority of these songs center on. Dishing the dirt on 
relationships of all types, the good, the bad, and the ugly.

"Ugly" (Track 4) rips its intro right out of the late 70s punk scene and 
clubs the present over the head with it as Eva relates a beautiful tale of 2
people blissfully in love because they are both ugly. "You're ugly / you 
really look awful / no doubt about that", "All I can say / is lucky me / 
'cause I'm like you / I'm ugly too". She is so happy because she realizes 
that without their so-called deficiencies, as defined by society, this 
wonderful love would not be possible - "If you were handsome / you wouldn't 
even see me / Sad but true / If I was a model / we weren't together / not me 
and you". So touching are the sentiments expressed and set against the 
driving guitar hooks, that it's not until we are singing along with the 
swelling vocals of this most unlikely heroine, "I like to kiss you with my 
eyes closed" that we appreciate the power of Parker and their refreshing 
modern day New Wave Punk Pop sound.

"Let's Go To Bed" makes the bed and rips off the sheets simultaneously to a 
repeated cheesy Hammond sounding organ effect and slashing Punk riffs that 
have us pogoing as we?re tearing our clothes off in true party fashion. 
Echoing in our hearts and heads a grand statement that not only has Pop, 
Punk, and New Wave always been SO Rock-n-Roll - but so has the pleasure of 
listening to it.

Punk, contrary to what some may believe, was never a musical style, it was 
an attitude, and with that attitude came the music. New Wave was Punk as 
much as Punk was Punk, it didn't matter if it was down and dirty crunchy 3 
power chords and out, or if it was a slicker, more musically fabricated 
ditty with actual structure, as long as it was presented with the attitude 
of rebellious teenage Rock-n- Roll. One thing the Punk/New Wave  movement of
the late seventies taught us was that the bliss found in most of the 
simplistic basic tribal expressions of music was where the purest 
release/abandon/escape lie. But the twist was that when conflicted in an 
artistic statement of intricate cohesiveness within a composition; it could 
reach levels that render to one - the fabric, the core, the soul of life, 
and it's fullest enjoyment.

A perfect contrast to this statement, but in complete agreement with it, is 
the song "Blind and Stupid". A song that presents a 60s beatnik acid 
swirling mind boggling back beat that has the root of your body twitching to
some sort of beach/surf dance - like the Fug and the Shimmy and the Susie Q 
- as background accompaniment to the story of a woman whose finds her lover 
is running around on her. She can't believe her own gullibility and how 
Blind & Stupid she was to this fact, so now she wants to see him dead. It's 
all summed up in the following lines: "But every time you left me / you fool
around with other girls / gave me diseases that they had / I'd like to kill 
you dah'ling" delivered in a manner that conjures a mental picture of Eva 
Gabor as Lisa Douglas on Green Acres singing with a Parallel Lines era Debra
Harry Blondie femme fatale mystique.

With the next few songs Parker embraces the focal point of the basis of 
creation within the Rock world as told with a Punk attitude. We meet people 
who are repressed to a point where the fanatic/frantic energy of the music 
that constantly drives us from a 3-chord proclamation is our only clue...

It isn't until the final chorus of "Driving" is ringing through our ears 
(where it becomes more than evident that Eva's vocals are being matched  
perfectly musically), with a furious chaos building, that we feel the song's
focus shift from a nice lazy sunny day drive to the woman's desperate need 
to get home to  her lover as soon as possible - faster and faster the music 
drives us along with this woman into total oblivion.

"Blame It On Me" is a simple breakup song that reveals its complications 
through the foundations of musical attitude that bounce us off the walls 
just as the narrator is doing in trying to show restraint while dumping him.

Then in "Hip, Hip, Hooray" we find a forlorn soul celebrating her Birthday 
alone and be damned to let it spoil the mood,
" I don't mind
  I don't care
  That no one's here
  to celebrate me I have bought presents to me
  and me, myself and I
  are having fun
  Hip Hip Hip Hip Hip Hip Hooray
  It's my birthday
  I'm disco dancing alone
  celebrating myself, yes
  it's my birthday
  I have a party on my own"
Impelling to the point of madness, we can see the middle fingers in the air 
as she's jumping up and down, and telling everyone to go hell. It releases a
fury so tragic that the rage wells up in us too, and when the final sonic 
chords drop out of sight - well, damn girl, let's you and I go get a beer 
and really celebrate ;-)

Delusions of Grandeur begins its conclusion with "Sunshine After The Rain" 
(A song, that if there was any justice in the world of music, would gain the
significant airplay it deserves as the Hottest Single this side of the 
teenage Divas) This is 2:58 of some of the most perfect New Wave Pop to 
befall the ears since the heydays of vinyl singles. Swirling in lush hooks 
reminiscent of The Shoes, with a pop sensibility attributed to The B-52's by
way of Lene Lovich, and Martha Davis of The Motels, it offers the It's A 
Beautiful World approach as one who is truly in love and expresses it with 
the attributes of such overlooked trivialities as; blueberry pie, a Cole 
Porter song, Italian shoes, a drink in the evening, a swim in the ocean, and
more -  Well, by  the time Eva is blissfully declaring;
 "you're delicious, you're the best of meals
  you are ice in my favourite drink
  you're the man in every dream I dream
  you are a fine Cuban cigar
  perfect, that's what you are"
you know that that cigar is being smoked in more ways than one - and the 
liberation in this joyousness comes through as the prolific instrumentation 
requires you to sing and dance with the chorus;
 "You are my sunshine after the rain
  make me feel good again
  I'm feeling so fine"
Yes we do feel so fine, and we are won over by the glee that the musicians 
have taken in creating a Newness to the Retro sound of the Punk-Pop Wave.

By now I think you might be doubting my earlier claim that this is not a 
nostalgia trip, but I remain steadfast in my assertion that Paker embodies 
the musical edge that always needs to become apparent throughout the ages. 
The return to basic primal Rock-n-Roll was assured with it's birth from the 
Blues / Big Band / Jazz meld that spawned it forth in the 50s and has been 
reborn by every generation in succession since. But, this I can say - in 
2002 Parker achieves the forward progress of Pop returning to a basic primal
form that it reaches us in the here  and now - call it New "Retro" Wave. And
Parker delivers on every level. Never have we heard a CD that so completely 
and accurately covers the genre sprawl that was New Wave and Punk, that 
begat Alt. Pop and Modern Rock, yet acknowledges its 50s Rock-n- Roll and 
60s Garage Rock roots.

"Blue Days, Black Nights" proves this. A song that dozens of Pop bands 
across the last 4 decades would?ve killed to cover. We could see this gem 
being done by everyone from The Troggs and The Standells, to Blondie and 
Romeo Void, to Garbage and Pink, not to mention The Sarfaris - Dig that Dick
Dale styled surf guitar bouncing around. A tragic tale of a woman pining for
the return of her lover, who of course has left not to return. Its darkness 
overtakes us just as the anguish consumes her to a point where the helpless 
madness is flawlessly conveyed in the sadly sinister guitar and Eva's dead 
on emotional vocals. "Blue Days, Black Nights" also is the perfect set up 
for the CDs closer.

"Thunder In My Heart" is a cover of a Leo Sayer song, (Yes you read that 
correct, A Leo "When I Need Love" Sayer tune). Here, Parker squeezes 
everything that works with a prime female lead: think Marilyn Monroe in a 
Black & White film, hesitating a moment before throwing herself into the 
arms of a man she thinks she might love, all the while crooning the swoon of
the Title to a stripped bare acoustic strumming. Chilling and effective, out
of contrast for the disc, yet the perfect fit for closing this amazing piece
of work. You want Power Punk Pop that reminds you that artistic inspiration 
is not only derived from the past but presents onward with a slant of the 
times? We've seen it since The Beatles reinvented the original Rock-n-Roll 
of the 50s, and with every movement since then. And, we see it again now - 
coming from a secret place in Sweden, Parker harkens us back to the pure joy
of rebellious noise with attitude enough to spare for future cultures of our
times.

Splendidezine 2002-08-30

Though it's hard to be absolutely certain, it's probably a fair assumption 
that Björk and the Hives will never do a duet. Call it a crazy guess, but 
something about the two acts' aims seems incompatible. Although I can't say 
that I know anyone who'll be crushed by such news, I'm sure there are 
listeners for whom such a match-up would be a musical dream. If you are one 
of these people, I urge you to run to your nearest record store and buy 
Delusions of Grandeur. Don't read the rest of this review -- just go, now, 
and buy the album. You can thank me later.

The rest of the population -- those people who haven't been clamoring for 
the marriage of weird, ethereal pop and the so-called "new garage" movement,
may be a little less sure of what to make of Parker. This was my initial 
reaction to them; in fact, after successive listens, it's still my reaction.
Listening to Delusions of Grandeur remains a slightly unreal experience.

It doesn't start out that way. Initially, Parker seem to be grrrl-fronted 
punk band along Sleater-Kinney lines. Neither "Parker Theme" nor "Big Nose" 
suggest that the band is anything more than a throwback to the mid-'90s -- 
albeit a throwback with a female lead singer who can actually sing.

Around "Ugly", however, something begins to sound a little bit off. Lead 
singer Eva Parker's voice doesn't seem to fit with the music: when the tune 
is straight-ahead, no frills rock, for instance, her vocals gain a peculiar 
warble. As the album wears on, it becomes more apparent, peaking on "Sweet 
Lover Of Mine", after which Parker makes no further attempt to restrain her 
vocal eccentricities.

Parker, like Björk, is Scandinavian, and as such their English intonation 
sounds similar -- but there's more to the resemblance than that. Parker's 
voice share's Björk's instrumental qualities -- it isn't just a person's 
voice, it's a dynamic part of the music.

And this, ultimately, is what sets Parker (the band) apart, and makes them 
worth investigating. With a different, less conspicuous lead singer, they 
would likely be lumped in with the Hives, the Hellacopters and the rest of 
the current wave of Swedish rockers. With Parker the singer, however, Parker
the band forges a distinct sound, and Delusions of Grandeur is their 
Exhibit A. It may not be what you'd expect of a rock band -- and it 
certainly rocks more than anything Björk has ever done -- but as long as you
can get past that, you'll find yourself amply rewarded. 

Matthew Pollesel
 

ELLE 2002-08

Månadens skiva


Let's go! 1-2-3! Come on! Första raderna på första spåret på Parkers 
Delusion of Grandeur är inte så originella, men de gör klart att det 
handlar om 70-talsdoftande powerpop med influenser från Buzzcocks, Ramones 
och tidiga Blondie. Lite som en kombination av Sahara Hotnights och Paola.
    Trion består av Eva, Carlos och Klaus Parker. Nej, de är inte syskon, 
de ska bara vara lite lagom myshemliga och ha samma efternamn, solglasögon 
på alla bilder och inte berätta om sin bakgrund. Men de är svenskar 
(majoriteten av trion i alla fall) och vill du veta mer får du söka svaret 
på deras sajt, parkerpop.com. 10 av de 14 låtarna på nya plattan var med på 
Aderpale som de spelade in själva, utan något skivbolag, och lyckades sälja 
slut på och få beröm för både hemma och utomlands. Glad, snabb musik med 
hög allsångsfaktor finns det alltid en marknad för.

DN 2002-07-12

Skickliga popklichéer

I vintras kom debuten "Aderpale", utgiven på egna etiketten Parker. Efter 
bra recensioner och slutsålt lager har trion tackat ja till en manager och 
ett distributionsavtal med ett riktigt bolag, även om de typiskt nog är 
noga med att påpeka att branschen "spyr ur sig marknadsanpassad skit och 
snor artisterna på deras pengar" i pressreleasen.

De håller sig fortfarande lika anonyma, bakom solglasögon och Ramones-tagna 
gemensamma efternamnet Parker och antydningar om favoritsaker på hemsidan 
parkerpop.com.

Till hälften är låtarna desamma som på "Aderpale", och även i det nya 
materialet går debutens helgjutna godispunkanda igen. Eva Parkers röst är 
fulsnyggt gäll, det ekar av Blondie och Ramones och humor och medveten 
svajighet; ett skickligt handlag med popklichéerna och viljan att sprattla 
sönder en bra efterfest.

Malena Rydell

Situation Stockholm 2002-07

Parker 
Delusions of Grandeur

Om Parker deltog i en VM-turnering skulle de säkert vinna sin grupp utan förlust. 
I åttondelsfinalen kanske de skulle sopa mattan med the Donnas, men säkerligen stöta 
på motstånd av rutinerade Schreeching Weasel i kvarten. Med sina aggressiva, råa 
refränger varvat med mjuka, fina melodier (och rätt coachning) skulle de ändå slå 
poppunkrävarna efter 92 minuter och gå vidare till semifinal; största prövningen 
hittils. Men the Strokes tvingas kapitulera för Eva Parkers söta, skeva röst. Tänkbar 
Grande Finale: Parker - Marit Bergman.

För på sin albumdebut för de stora massorna, Delusions of Grandeur, levererar Parker
melodier och energi som kommer att göra denna sommar för alla popsnören och 
punkbitches. Faktiskt är det nästan omöjligt att motstå den hemliga trion bestående 
av Eva, Carlos och Klaus, som på Ramonesmanér försett sig med samma efternamn: Parker. 
I sann powerpunkanda drivs bandet av gitarrbaserade klockrena melodier hänförda av 
Eva, som med cool röst sjunger om blue days och blind kärlek. Joey och Dee Dee (Ramone) 
borde fårr uppleva Parker.

Kalle Bergbom 

Labyrint 2002-07-04

Parker - Delusions of Grandeur
Betyg: 8/10
Av Daniel Swedin - 4 jul ´02
 
Jag visste det! 

Jag visste att Parker skulle lyckas toppa sin egenutgivna debut-LP närhelst de skulle 
komma att släppa uppföljaren. Här är den nu. Och Parker har aldrig låtit bättre, tuffare,
snyggare, snabbare och sexigare. 

I och för sig så är inte Delusions of Grandeur en alldeles ny skiva, för tillsammans med 
sju helt nya låtar så finns här också de sju allra bästa spåren från debuten Aderpale, 
som sålt slut. Och det spelar faktiskt ingen roll, då just de sju spåren tåls att höras 
om och om igen, oavsett om man hört dem förr eller ej. 

Delusions of Grandeur (vilken titel!) är också Parkers första skiva som "vem som helst" 
kan få tag i, och är världen rättvis så blir det här en riktig hit. För, hos Parker finns
något som inte finns hos den våg av Göteborgsband som styrt och ställt i Popsverige ett 
bra tag nu. Andra influenser och ett enklare koncept är bara två exempel. Och den 
energin, styrkan och det gitarrskrammel som Parker lyckas komprimera till den mest 
uppriktiga och fräcka punkpopen på år och dar borde kunna attrahera alla stora älskare av
god pop. 

Jag har vurmat för det här bandet länge nu, och det blir bara svårare och svårare att 
motstå deras refränger, melodier och Eva Parkers ljuvliga röst. Jag vet att det här är 
det bästa svenska som gjorts sen... ja, Aderpale.

Vimmerby Tidning 2002-07-01

PUNKPOP
Parker:
"Delusions of grandeur"
(Parker/V 2)

"One two let's go, one two let's go to bed". Nej, det är inte några undangömda
 inspelningar med Ramones som plötsligt dykt upp. Det är svenska (?) Parker och 
det duger gott det också.
Frågetecknet kan tyckas märkligt, men faktum är att medlemmarna i Parker gör sitt 
bästa för att dölja sin identitet och likt "bröderna" i Ramones uppger de samma 
efternamn. Det handlar om Eva, Carlos och Klaus Parker, där sångerskan och 
låtskrivaren Eva får betraktas som frontfigur. Redan på egentillverkade debuten 
"Aderpale" rönte Parker stor uppskattning och nu är första fullängdaren här.
Full av punkig powerpop med refränger som för tankarna till nämnda Ramones eller 
varför inte Blondie. 14 låtar kanske är i mesta laget, men jag njuter av en grupp 
som verkligen tycks gilla det de gör. En handfull låtar med suveräna "Ugly" och 
"Sweet lover of mine" i spetsen aspirerar på en plats på sommarens blandband och 
det finns dessutom ett antal mera coola och lugna låtar. Till exempel en alldeles 
utmärkt version av Leo Sayers "Thunder of my heart". Bara en sån sak.

Lasse Johansson

Billboard 2002-06-22

PARKERS WAY:Swedish pop-rock trio Parker, which is managed by the Cardigans' 
protégé Petri Lundén, is looking to build on the favorable media buzz it 
created last year with the release of its first widely available album. 
After spending only 20,000 Swedish kronor ($2000) to have last years low-key
debut, Aderpale (Parker Records), manufactured by online music company 
Vitaminic, the groups second album, Delusions of Grandeur, was released 
domestically June 17 -still released on its own label but distributed by V2 
Music Scandinavia. The new album contains seven tracks from the limited 
edition Aderpale, as well as seven new tracks. The band's vocalist Eva Parker, 
says that she startes writing songs at the age of 6. "It was a way for me to 
do something and at the same time remain quiet", she says. "I'm thinking, 
'How could I be so pretentious when I was only 6?'" 

KAI R. LOFTHUS

Aftonbladet 2002-06-21

Parker
Delusions of grandeur
Betyg: 4
Punkpop (Parker/V2)

Per Bjurman utlovade volter på redaktionsgolvet efter att Parkers egenutgivna 
sjuspårs-skiva "Aderpale" släpptes i vintras. Dem väntar vi fortfarande på, 
men för alla som inte hann köpa skivan innan den tog slut är väntan äntligen 
över. Nu släpper trion låtarna från debuten plus ytterligare sju nya spår. 
Och de har fortfarande mer gemensamt med Ramones än de stora solglasögonen och 
att alla tre har tagit samma efternamn.
Parkers koncept är enkelt och vinnande. Det är fullt ös, medvetslös redan från 
start. Energi, attack och skramliga gitarrer blandas med ruskigt catchy 
refränger och Eva Parkers skira sång. Parker gör kompromisslös musik fullpackad 
med attityd och intelligenta texter. Helt enkelt popmusik när den är som allra bäst. 	

Cecilia Lundblad

Chili 2002-06-20

Parker
Betyg: 4
Av: Jonas Källgren
			
Delusions of grandeur
(Parker records/V2)
När det började pratas om Parker, i samband med den självsläppta "Aderpale" 
som många pratar om men få har sett, var jag inte med i matchen. Den 
göteborgsbaserade rock/pop/punk-trion har varit något jag har hört lovord 
om men aldrig fått chansen att förstå. Förrän nu. Singeln "Big Nose" landade 
på mitt skrivbord och letade sig in i min cd-spelare för ett par veckor sen. 
Och ni vet den där känslan av att ha hittat någonting stort som man bara 
MÅSTE berätta för någon om? Den känslan fick jag - och sprang direkt in till 
min kollega Teresa för att missionera. Jag gav till och med bort singeln, 
men först efter att ha sett att även skivan kommit med posten.
"I like to do it with my shades on... cause love is blind" sjunger Eva Parker 
i "Ugly", med den härligaste accent som fångats på skiva sedan Cardigans debut. 
I "Let's go to bed" låter de som ett Ramones med kvinnlig sång och det kanske 
inte är så konstigt att alla medlemmar har tagit artist-efternamnet Parker.
Jag skulle kunna skriva tio gånger så mycket men ni kommer ändå inte att fatta 
hur bra och totalcharmigt det här är förrän ni hört det. "Delusions of grandeur" 
kommer att bli en av de där klassiska debutskivorna som gamla luttrade 
recensenter hänvisar till när de hör någonting nytt och bra. Då är det skitsamma 
att "Delusions of grandeur" aldrig hade haft samma effekt på mig om den släppts 
en mörk och regnig novembervecka.   

Östgöta Correspodenten 2002-06-19

Charmigt punkig pop 

Betyg 4 
Parker:
Delusions of grandeur

Parker/V2

PARKER är en svensk trio som tycker om hemlighetsmakeri. Medlemmarna -- Eva Parker, 
Carlos Parker och Klaus Parker -- gömmer sig bakom stora, mörka solglas-ögon och 
ger så gott som inga intervjuer. De delar i stället med sig av sig själva genom 
topplistor på sin hemsida. Det är lätt att tro att brist på andra kvaliteter lurar 
bakom detta effektiva sätt att väcka uppmärksamhet, men alla sådana misstankar 
försvinner när bandets charmigt punkiga pop strömmar ut ur högtalarna.

Till enkla gitarrslingor och drivande trummor sjunger Eva kaxigt sina både naiva 
och insiktsfulla texter. Till smittande glada melodier förklarar hon med självklar 
rättframhet kärlekens fram- och baksidor och berättar om lyckan i att köra bil när 
radion spelar favoritlåten.

Men man behöver inte kuska runt på vägarna, det räcker med 40 minuter Parker i stereon 
för att göra sommaren lite roligare.

HENRIK WALLHEIM

Musikindustrin 2002-06-17

Artist: Parker
Titel: Delusions Of Grandeur
Utgivningsdatum: 2002-06-17
Skivbolag: [Parker/V2/MNW] 
Den svenska trion Parker - Eva, Carlos och Klaus, samtliga med efternamnet
Parker - följer upp sitt egenhändigt producerade och utgivna debutalbum
Aderpale (som gavs ut förra våren och vars förstaupplaga sedan länge är
slutsåld) med Delusions Of Grandeur [Parker/V2/MNW].
Av det nya albumets 14 spår är hälften hämtade från Aderpale, hälften
är nytt material i samma anda och smälter smärtfritt samman till en ny, större
helhet. Alla låtar, utom avslutande Thunder In My Heart (en akustisk Leo
Sayer-cover som även fanns med på bandets debutalbum), är egna kompositioner.
Den första referens som dyker upp vid en lyssning är tidiga Blondie - inte
minst på grund av sångerskan Evas lika kaxiga attityd. Men spåren rymmer
även ekon av Elastica, Ramones (introt till Let's Go To Bed är New York-punk
i 190), Go-Go's och rentav Courtney Loves Hole samt Lambretta - även om
Parker är betydligt spretigare än de sistnämnda. På sin hemsida listar
bandmedlemmarna just nu bland annat Buzzcocks, XTC, Bauhaus, The Ronettes,
Blur, Pizzicato Five, Edwyn Collins och Tom Petty & The Heartbreakers -
vilket gör att den lilla tråden till Sparks - 70-tals mästare på collagepop
- inte känns så konstig som det först låter.
I vintras tecknade den svenska trion Parker ett managementavtal med Petri H.
Lundén på Talent Trust. Med ett större skivbolag och en riktig
distributionsapparat i ryggen finns här potential för spännande
framtidsäventyr - och Delusions Of Grandeur räcker långt.

Claes Olson

Dagens Industri 2002-06-14

Parker
Delusions of grandeur (Parker Records/V2)

Var finns den oförutsägbarhet, kaxighet och "gör det själv"-attityd
som präglade svensk musik under de sällsynt kreativa år då 1970-tal
övergick i 1980-tal? Den har äntligen dykt upp igen hos band som 
The Hives och nu även hos Parker.
   Denna svenska trio med en kvinnlig sångerska vägrar avslöja sina
riktiga identiteter. Istället kommunicerar de med omvärlden via 
hemsidan (www.parkerpop.com) samt genom väldigt underhållande veckobrev 
där de driver med hela det svenska medieklimatet.
   Musiken är slammrig och efektiv treminuterspop med drag av
Ramones, B52's och framför allt tidiga Blondie. 

Jan Gradvall

Svenska Dagbladet 2002-06-14

Parker
Delusions of grandeur
(Parker/V2)
Pop
Betyg 4

Svenska trion Parker spretar som popband spretade för ca tjugo år sedan. 
Eva Parker sjunger ljust, ibland med Mimmi Mus-röst. Gitarrsträngarna 
rasslar fram melodier som skulle ha kunnat passat i mer inställsam kostym. 
Men en poäng med Parker är det lite sneda och vinda.
Parker gav ut sin förra skiva, Aderpale, helt själva och sålde slut på den. 
Nu samarbetar de med V2 för att få ut sin musik. När jag lyssnar på 
Delusions Of Grandeur får jag intrycket att det är en av få eftergifter det 
här bandet kommer att gå med på. De vill vara pop, men strävhårig pop. Det 
lyckas de bra med.

Lyssna även på: XTC: White Music.

Stefan Malmqvist

Östersunds Posten 2002-06-14

PARKER
Delusions of Grandeur
-PartyPop

  Om en skiva gör dig på gott humör per omgående finns förstås något 
speciellt under ytan. Som i fallet Parker. Lyfter du på täcket till 
den svenska trion finner du två killar och en tjej som bestämt sig 
för att göra snorenkel pop, attitydstark i såväl lyrik som musik och 
som har en utvecklad talang och förmåga att i stort fixa det svåra. 
Parkerligan dammar av ikoner som Ramones och Blondie och med smarta 
texter, löjligt enkla men snygga arrangemang och ett allenarådande 
förhållningssätt i stil med "musik är ju kul". Det finns därför all 
anledning att förutspå en ljus framtid och livs levande måste trion 
vara en röjare av guds nåde.

Bengt Ola Mattsson

Expressen 2002-06-14

Parker
Delusions of grandeur
Parker/V2
Betyg: 4

Efteråt vet man inte riktigt vad det är som kört över en. Den kaxiga 
sångerskan. De armbrytande, benknäckande melodierna; så framrusande 
medryckande att man hänger som en vante efter ett X2000-tåg på väg ur 
spår. Eller det gudomligt skramliga, glädjefulla soundet; med nervöst 
stammande elgitarrer och lyckligt speedade trummor. Ett sound som tar 
Ramones, Blondie, Sex Pistols och Patti Smith och kör i en mixer som 
bara har det turboläge man brukar använda när man ska mosa frukten i 
milkshaken. Så förstår man att det är kombinationen som är dödlig. 
Och upptäcker att man glömt bort att andas. Man bara sitter där, 
lyckligt leende, sugen på mer. Glad över att det finns svensk pop som 
så snyggt och så sexigt förmår smälta samman intelligens, humor och 
användbar, bara nästan rumsren skräpkultur.
Parker debuterade i vintras med ett hemkört album, nu ett samlarobjekt 
i pophimlen. ?Delusions? tar sju av debutens spår och kompletterar med 
sex nya låtar och en kickstartande punk-ouvertyr. Mycket pop blir ännu 
mer pop. Med gitarrer Pagrotsky lär bränna sig på, och en attityd han 
kommer att få skrämselhicka av. Men med stora möjligheter att rädda 
den svenska handelsbalansen. Ge ut singlarna "Ugly", "Blind and stupid", 
"Let's go to bed", "Big nose" och "Hip hip hooray". Se dem bränna hål i 
de utländska hitlistorna.
Lennart Persson

Sonic nr 7 2002

Parker
Delusions of Grandeur
Parker/v2/MNW
Betyg: 8 

När Parker släppte "Aderpale" hyllades de som kungligheter av suverän punkpop.
Inte så konstigt, med tanke på att de har ett sound som påminner om ett oheligt 
äktenskap mellan Ramones, Blondie och svenska Mopeds. Nu har de smällt ihop sju
av låtarna från "Aderpale" (som inte går att få tag i längre) med sju nya och
resultatet, "Delusions of Grandeur", är en skiva som fått mig att hoppas lite 
mer på livet.
  Tillåt mig först att orera lite om min nya favorit Eva Parker, Parkers 
sångerska och huvudsakliga låtskrivare. Hennes röst är kanske inte så 
märkvärdig i sig med den rymmer fler uttryck än vad många kollegor klarar av. 
På "Delusions..." visar hon upp ett antal - ibland är hon gäll och nasal, 
ibland arg så hon spottar, ibland ledset avvaktande, ibland så syrligt 
sarkastisk att öronen kroknar. Dessutom har hon en grym brytning.
  Och låtarna! Yes! Det här är ett band med oerhört stark känsla för melodier
och träffande texter. De inleder med "Parker Theme" som för tankarna till ett
vitamininjecerat Bob Hund. Sedan bara regnar det ner potentiella hits. 
Poppiga "Ugly" med sin smittande refräng, helt underbart bitterironiska 
"Blind and Stupid" och låten som närmast kan beskrivas som en hyllning till
Ramones, helsköna "Let's go to bed".
  Jag kan inte se en enda anledning till att Parker skulle bli något annat 
än störst. Det enda jag kan anmärka på är antalet låtar. När man har med 
den här genren att göra blir effekten oftast så mycket  kraftfullare om man
håller sig till, säg tio. 
  Men skit nu i sådana detaljer. Read my lips: Det här kan det bli något 
stort utav.
Anna Hedlund

Östgöta Correspodenten 2002-06-07

 
Veckans Singel

Punkattityd utan tjafs
Parker: Big Nose

PARKER är fortfarande Sveriges coolaste och mest hemliga band. När de inte 
gömmer sig bakom mörka solglasögon och top tio-listor om vad som får det 
att gå igång, gör de punkpop för sin generation. Eva, Carlos och Klaus, 
som trion består av, har på Ramones-vis tagit det gemensamma efternamnet 
Parker och bara en sådan sak höjer deras hippfaktor med flera nivåer. 
På nya singeln "Big Nose" sjunger en underbart sprallig Eva Parker om 
tjejen med den enorma näsan och har mycket av den charm Blonies Debroah 
Harry utstrålade. Eva Parker står denna gång bakom allt i den kreativa 
processen och det med rätta. "Big Nose" vittnar om trions talang för 
starka refränger, bankande trummor och tjutande gitarrer. Det är stökigt, 
kaxigt och det är punkattityd utan något tjafs.

Elnaz Baghlanian 

Labyrint

 
Parker - Big Nose

Av Daniel Swedin  - 12 jun ´02
Pop, pop, pop, men räcker det? Igen?
Det finns inga tvivel om att Parker verkligen brinner för det de gör, men för 
den som vill så är det inte särskilt svårt att avfärda Stockholmsbandet som 
ett trallvänligare och lättsammare alternativ till The Ramones eller Blondie 
för popsnören. Men, har man tagit sig tid att verkligen lyssna på Parkers 
självbetitlade debutalbum från i våras så vet man att kärleken till musiken 
flödar genom deras ådror och vid varje spelning av plattan så skär de upp 
sina handleder och blöder för oss. Och, har du verkligen lyssnat så fattar du 
att alla eventuella likheter med ovan nämnda grupper egentligen inte spelar 
någon roll då de gör något helt eget av sina influenser, hjältar och idoler.
Parker släpper nu i sommar sin första singel, Big Nose, någonsin via ett 
skivbolag och inför ett kommande skivsläpp så bådar det mycket gott. Det är 
tyngre, rockigare, mer sprittande och energiskt och låten har en enklare 
melodi än något du kan hitta på debuten. Det är bara så mycket bättre än 
tidigare.
Parker kanske inte är världens bästa rockgrupp, men ändå är Big Nose alltifrån 
The Beatles She Loves You, Blondies Hanging On The Telephone, Tom Pettys 
American Girl till The Ramones Sheena Is A Punk-Rocker komprimerad till två 
minuter och femtiosju sekunders ren jäkla popmagi.
Big Nose är en singel så nära perfektionen det är möjligt, och ingen kan sjunga 
"bap-bap-ee-lula" med samma övertygelse som prinsessan Eva.

Revolution #9
Parker - Aderpale
2001

"1, 2, Let's Go, 1, 2, Let's Go To Bed, Let's do it now!" 

Rakt och explosivt. 10 låtar runt tre minuter. Sprallig och slamrig
tuggummipop. Inga kompromisser. De hemlighetsfulla medlemmarna i 
bandet bär på samma efternamn. Känner ni igen konceptet? 
Ramones inflytande är odiskutabelt, t om större än man kan tro, det 
visar inte minst senaste tributeskivan The Song Ramones The Same med 
nästan bara svenska artister. På den finns inte Parker men det behövs 
ändå inte. De kör rakt på och hittar sin egen stil utan att plagiera. 
Den stora skillnaden är att den gnistrande stjärnan och leadsingern i 
bandet inte heter Peter Parker utan Eva Parker, om än lika kaxig som 
Spindelmannen. Denna kvinnliga femme fatale som står bakom nästan all 
musik och text på Aderpale är det stora vida utropstecknet i Parkers 
fall som lämnar efter sig trycksvärta. 

Eva Parker bevisar att det finns fler tjejer där ute än just Sahara 
Hotnights som på något sätt har blivit synonym med "svensk tjejrock". 
Sådana tjejer som väntar på att få komma ett steg längre. Marit Bergman 
är en av dem och Eva Parker en annan. Att hon och Parker inte ligger på 
ett skivbolag ställer mig frågande men det är väl bara att konstatera 
att sådant är musikklimatet med gubbsjuka tv3-produkter som Popstars 
och Wannabe. 

Early mornings
busy days
then go to sleep
work and work, future bright
blow it up with dynamite
or lay down and die
what's the meaning
and what's the solution
maybe time for a revolution, now

I don't wanna do like you
I don't wanna be like you
I want a life
("I want a life") 

Tillsammans med Klaus och Carlos Parker framför hon entusiastisk och 
glädjefylld pop som är svår att motstå och med en naivitet som jag 
inte kan göra annat än att applådera. Hon uppvisar styrka samt lite 
distans men släpper ändå igenom en viss sårbarhet. 

På en halvtimme hinner hon både känna sig längtansfull, dum, uttnyttjad, 
ensam och trånsjuk. Hon låtsas att hon har roligt och firar sin 
födelsedags alldeles själv. Hip hip hooray. Ingen bryr sig. Sådana 
klassiska teman som man trots det nästan aldrig verkar tröttna på. 
Det är nog bara att inse att vi alla sitter i samma båt och delar 
samma sorts problem. Det enklaste knepet med att fly sin egen ensamhet 
är att sätta på sig ett förbannat leende. Livet är en maskerad. 
Smokey Robinson har sagt det. Wilco likaså. Ingenting är nytt under 
solen. Känns inte det rätt befriande? 

Like a blueberry pie
or a bird in the sky
everything good
that's what you are
("Sunshine After the Rain") 

Och efter regnet kommer solskenet. Det vet vi väl alla. "Sunshine After 
the Rain" får mig att studsa till och tänka glada tankar. Borde bli 
rentav en hit. Det är dessutom andra låten jag hört där man fått in en 
Cole Porter-sång. 

Kort och gott är Aderpale skivan som jag vill ska sparka upp mig från 
sängen på morgonen och få mig att falla tillbaka i den igen. Om du som 
jag gillar lite punkig powerpop som får dig på glatt humör är detta nåt 
för dig. Att skivan går att hitta för 79 spänn gör inte saken sämre. 
Så det är inte så mycket att orda om egentligen. Skaffa!

Andreas Hellström






Silver Juice
Aderpale - Parker (http://www.parkerpop.com / parkerpop@hotmail.com)

Superb bubblegum pop punk from the great old land of Sweden.  Ballsy
frontlady Eva Parker belts out tunes that are full of unpredictable 
melodic twists and turns, more than a little sexually-charged and a 
mite Ramones-ey too. The musical style the band choose to follow is 
not one the NME would choose fashionable in these oh-so-ironic times, 
but to hell with fashion. This is fine stuff.  For instant pop 
nirvana, tune into "Let's Go To Bed" and "Sunshine After The Rain".

Paul Goldstein




Leicester Bangs

Parker - Aderpale (Self-Released)
Parker are a Swedish three-piece in love with classic '70s pop and punk;
bands like Blondie and the Ramones rock their world, and now Parker are
going to rock ours. Frontwoman Eva Parker sings her songs in English 
with a cute, cut-up Scandinavian accent - not that it's a distraction 
- you'll be too busy singing along to some ultra catchy lines and hooks 
to worry about the specifics. Opening cut "Let's Go To Bed" is pure 
Ramones right down to its "1, 2, lets go" intro. Their Blondie - early 
Blondie - influenced "Sweet Lover Of Mine" is up next, a stunning example 
of what pop-punk should sound like, but doesn't - not these days anyway. 
Later tracks are also hook-heavy and unafraid to rock, and will bring to 
mind seminal outfits like The Heats and Buzzcocks. Except, that is, the 
final track, a stripped down acoustic go at Leo Sayer's "Thunder In My 
Heart" - not great, yet strangely compelling.
www.parkerpop.com (8.5/10)






Junkmail

PARKER

"O ensolarado clima retrô em contraste às frias paisagens suecas"

Muito criticado por admiradores de vertentes contemporâneas como o 
heavy-metal e o hardcore, o estilo convencionalmente chamado new wave 
marcou época na virada dos anos 70/80 por proporcionar uma releitura 
despojada e fortemente engajada no frescor juvenil. 
Tal aversão talvez se deva pelo suposto espírito de descartabilidade 
impulsionado pela sua urgência propagandeira (envolvente caráter 
melódico e comercial, musicas curtas, letras na maioria das vezes 
reproduziam o universo pueril, ressurgimento da importância dos 
compactos, forte apelo visual nos então aperfeiçoado promo-videos e as 
chamativas referencias criptográficas). Suas mais expressivas fontes 
de idéias áudio-visuais pairavam em torno dos dez primeiros anos de 
rock´n´roll (rockabilly, instrumental rock, surf music, mersey beat, 
beat ballads, bublegum, british blues, psico-garage rock, etc)  
aliado a um certo tempero de sua época (ska, reggae, funk, discotheque, 
ritmos caribenhos, glitter-rock, musica eletrônica e minimalista), sob 
uma produção mais bem encorpada (era véspera da criação dos samplers e 
dos estúdios digitais); alem de fortes citações a filmes juvenis 
nostálgicos, livros/filmes de ficção cientifica nível B, personagens 
de quadrinhos e desenhos, alem de outras reproduções insolitamente 
absurdas que tanto agitaram -e tornaram lendárias - as matinês no Ritz 
e CBGB (NYC), Eletric Circus, Marquee Club, ambos ingleses, e outros 
"pulgueiros" espalhados no circuito anglo-saxão daquele período transitório.

Deste universo bastante fértil e divertido - que ao longo de mais de 20 
anos serviu de fonte inspiradora para grupos tão diversos como Primitives, 
Darling Buds, Sugarcubes, Throwing Muses, Pixies, Nirvana, Echobelly, 
Elástica, The Donnas, Le Tigre e The Strokes -, e vindo das frias e 
bucólicas paisagens da Suécia (o habitat de crias como Cardigans e 
Wannadies), apareceu talvez a mais precisa releitura daquela era de 
múltipla plasticidade nos últimos anos: o promissor trio Parker. 
Com cerca de quatro anos de atividade, o grupo é formado por Eva Parker, 
Carlos Parker e Klaus Parker, que se revezam nas guitarras, baixo, teclados 
e bateria; tendo Eva como autora de todas as letras e encarregada do  vocal 
principal. Assim como os Ramones se denominavam "irmãos" secretos de Paul 
McCartney, possivelmente motivo para adoção do sobrenome seja o de insinuar 
um curioso "parentesco" com a polemica escritora/poetisa novaiorquina Dorothy 
Parker (militante feminista dos anos 20/30, tendo tb escrito peças teatrais, 
ensaios, canções e roteiros cinematográficos para musicais como "Nasce uma 
Estrela" e "Perfídia"; alem de ter parte de sua carreira transformada em filme 
pelo diretor Alan Rudolf, "O Circulo do Vicio" de 1994). Da mesma forma como 
as letras e uma certa postura de líder adotado por Eva a partir da inquieta 
personalidade de Dottie, o visual e principalmente as musicas deveriam 
refletir de forma explicita os maneirismos de tal influente gênero 
musical que libertou e alçou as mulheres diante dos spotlights do 
show-business como nunca se tinha visto antes na industria do entretenimento.

Entretanto, o que se pode constatar nitidamente é uma saudável viagem ao 
tempo em que a simpática tríade desfrutava da inconseqüente, mas apaixonante, 
fase da adolescência, mantendo apenas uma ligeira acidez nas letras. E para 
não deixar duvidas com relação a competência deles em fazer o que alguns 
veiculos informativos vem chamando de new "retro" wave basta uma atenciosa 
audição em seu album de estréia , "Aderpale", lançado no segundo semestre de 
2001 e totalmente bancado pelo grupo.

As 10 faixas que o compõem são autenticas "polaroides" - que o diga a capa, 
a aparelhagem utilizada e a forma de gravação- de uma estética tão criticada 
pelo charme vilipendiano. A urgência desenfreada nas duas primeiras 
musicas, "Let´s Go To Bed"e "Sweet Lover of Mine", comprova que as 
influencias ramonescas não se estende só no nome do trio. Em "Blind and 
Stupid", as características mais evidentes de bandas inglesas ligada ao 
inicio do punk como Au Pairs, Adverts e XTC e as levadas do Mersey Beat da 
Liverpool sessentista também marcam presença. Os lisérgicos floreados nas 
guitarras e o vocal de ninfeta de Eva em "Sunshine After The Rain" remetem 
ao regressive rock dos anos 80 presente no Parachute Men e Primitives, bem 
como a envolvente batida muito próxima ao surf-punk-pop das Go-Go´s. 
A levada cadenciada e o vocal lento e levemente melancólico em "Miss You 
like Crazy" não faria feio no repertorio de Martha Davis e o seu The Motels. 
O apelo bubblegum com uma incisiva pegada punk em "Hip Hip Hooray" lembrando 
as afetações sensuais de Debbie Harry nos primórdios do Blondie. A ênfase em 
grooves e na forte marcação de "I Want A Life" (a musica mais pesada do 
disco) seria facilmente associada ao trabalho das Lusicous Jackson. Em 
"Never Again" e "Do do You", as linhas de baixo a frente, a forte levada 
sincopada, a utilização do lendário órgão Farfisa e o vocal ligeiramente 
mais grave nos traz a mente os belos sucessos de Rick Ocasek e o seu 
marcante grupo TheCars. Para encerrar o disco de forma inusitada, temos 
uma versão da balada "Thunder In My Heart", do cantor Leo Sayer - teve um 
razoável sucesso nos anos 70 com as musicas "When I Need Love" e "You Make 
Me Feel Like Dancing". Um exótico desfecho em pouco mais de meia hora de 
puro deleite retroativo.

Apesar de estruturalmente não propor nenhuma ruptura com sua concepção 
musical, o apaixonante exercício de releitura proposta pelo suecos do 
Parker é autenticamente fiel aos supostos ideais da New Wave: simplicidade, 
despojamento e uma divertida tensão entre o "artístico" versus o "fútil".
Tais elementos já eram detectáveis na obra de visionários como Jonathan 
Richman (Modern Lovers), Tom Verlaine (Televison), Peter Laughner (Pere Ubu), 
Chris Stein (Blondie), David Byrne (Talking Heads), Richard Hell (Voidoids), 
Elvis Costello e Joe Jackson. Contra todas as dificuldades e incompreensões 
possíveis na época, eles souberam encontrar no mar de obviedades e pretensões
 - combinando lirismo desregrado a uma lépida plasticidade -, o caminho para 
a eternidade através de seu legado artístico.

(texto por Jailson de Assis - Junkmail)

junkmail@bol.com.br






Popöga

AderPale 
Av: Urban Århammar

Skröpliga kassettband av märket Luna med låtar inspelade från transistorradioapparater. Kaj 
Kindvalls "Tracks"-föregångare "Poporama" och dess listdel "Heta Högen". Någon lånad MC och 
funderingar på inköp från en musikklubbs skivkatalog. Det är mina personliga minnen av 
Blondie. Senare har det blivit någon soloskiva med Deborah Harry och någon samling med den 
blonda urpopgudinnan Debbie och hennes grupp. Men när det gäller att skaffa originalalbumen 
på cd har det alltid varit något annat alster som känts viktigare för tillfället, och som 
jag därför lagt de sista slantarna på. 
Nu kan det kanske vara dags att revidera den uppfattningen, för det har kommit ut en fin 
liten skiva med en svensk trio som påminner mycket om den charm Blondie utstrålade. Tar man 
bort Blondies glassiga discoflörtar och lägger till en rejäl nypa punkig kaxighet hamnar man 
nära Parker. En annan självklar referens är Ramones - som alltid när orden punk och pop 
nämns tillsammans. Man kan också nämna brittiska kolor som Primitives, Elastica, Shop 
Assistants och Darling Buds, amerikanska smällare som Bangles, Voice Of The Beehive, Hole och 
Go-Go's och kanske allra mest en slags naiv, oskuldsfull attityd som luktar körsbärsblommiga 
trädgårdar och japanska storstäder. 
När det gäller svenska kollegor till Parker vill jag nämna några som (åtminstone under delar 
av sina karriärer) haft samma inställning, en smittsamt storögd och glädjefylld 
upptäckarlust. Då förtjänar grupper som The Knife, Nina Letar Ufo, Fidget, Commando M Pigg, 
Pineforest Crunch och - faktiskt - riktigt tidiga Roxette (som i teorin är Sveriges bästa 
popgrupp någonsin, varför duon i praktiken varit så förfärande tråkig får ni fråga mer 
insatta personer) att nämnas. Med andra ord är Parker det som Lambretta av någon anledning 
helt misslyckas med att vara. 
Skivan "AderPale" är som en påse sådana där härliga citron- och apelsinkarameller i gult och 
orange, syrliga och hårda utanpå, söta och smetiga inuti. Sådana popkarameller smakar svensk 
sommar, och det är inget man någonsin kan säga nej till.





the Swedish Rock Document

record (March 18)
PARKER: AderPale 
Three-piece with obvious references. If you love Blondie and The Ramones (and deep down you know 
you do) you'll be happy to embrace the sparkling punk pop of Parker. Eva Parker's voice is closer
 to fellow Swedish alternative music princesses Karin Dreijer (Honey Is Cool, The Knife) and 
Nathalie Barusta (Barusta) than Deborah Harry's glossy sensuality, making 'AderPale' more than 
just a memory trip down memory lane for Debbie fans. The music is left with a refreshing edge and 
rawness on this self-produced, self-released debut album. Ten songs (nine originals and Leo Sayer's
'Thunder In My Heart'), thirty minutes of positive and bracingly cocky pop music. It kicks - but 
more of self-confidence and happiness than anger and angst - and you can sing along.






Dig fanzine

Parker: Aderpale

Svårt att skriva något originellt om denna lite hemliga svenska grupp där alla tre medlemmarna 
heter Parker i efternamn. Tänker jag först. Carlos, Klaus och Eva Parker.

Går man in på deras hemsida www.parkerpop.com så kan man roa sig med att botanisera i gruppens 
favoritlåtar, nya för varje månad, och alla tre listar sina egna favvisar. När jag helt 
förutsättningslöst började lyssna på plattan Aderpale så stod de ju där på rad. Banden som andra 
före mig konstaterat måste inspirerat bandet.

Blondie, först och främst. Och så Ramones förstås. Detta är det uppenbara att relatera till när 
man hör första låten. Bang! Tidiga Blondie liksom. Och Ramones. Låtarna, attityden, hela paketet. 
Korta, raka poplåtar runt tre minuter. Inget tjafs. Kul och skuttig tuggummipop som kanske inte 
river murar eller skakar om dig, men det är inte heller meningen.

Meningen är avskalad, basic pop med distinkt 70-talsstämpel. Men efter ett par lyssningar 
försvagas Blondie/Ramonestankarna en del och andra grupper, både gamla och nya, lösgör sig när 
röken har skingrats.

Eva Parker sjunger underbart spralligt och exakt till musiken och både texterna och musiken 
domineras av en underfundig och distansfull humor. På omslaget verkar gruppen hemlig, djup och 
seriös och därför blir kontrasten till skivans innehåll desto större och roligare.

Hip, hip, hip, hip, hip, hip, hooray, it's my birthday!
I'm used to dancing on my own, celebrating myself

deklarerar Eva glatt i "Hip Hip Hooray" och då lyser det Sparks med eldskrift i mitt huvud. 
Glädjande nog hittar jag "This Town Ain't Big Enough For The Both Of Us" på Klaus lista för 
januari 2002. I mitt tycke världens bästa poplåt. Och då jag ibland knappt vågar nämna Sparks 
eftersom den gruppen är så sorgligt underskattad (även om man ständigt läser om grupper och 
artister som inspirerats av Sparks, senast var det Björk som lyssnade mycket på dem i början av 
70-talet) så var det ändå bröderna Ron och Russell Mael som jag associerade till en hel del under 
lyssningen av Aderpale.

Amerikanska Romeo Void var en av undertecknads favoritgrupper som jag nästan hade glömt bort 
(har några vinyl på vinden med dem) och min aktning för bandet minskar inte när jag ser att Eva 
listar underbara "Never Say Never" bland januarifavoriter. De har med Sonic Youth. Lou Reed. 
Och Manfred Mann's Earth Band. Bland andra.

Men den lättare treackordspopen är inte dominerande. "I Want A Life" river ordentligt med Smashing 
Pumpkinsriff och en anmärkningsvärd tyngd och "Never Again" galopperar på friskt med smittande 
Romeo Void/Pretenders-gung. Eller varför inte Dandy Warhols, som de också listar som tydlig 
inspirationskälla.

Men - och detta är viktigt - Parker låter inte bara som andra, de har ett eget sound, en egen stil 
trots eller kanske på grund av att de bygger sin musik på tydliga referensramar. Ju mer man lyssnar 
desto klarare blir det.

Plattan springer i mål på dryga 30 minuter. Nio originallåtar och en Leo Sayer-cover ("Thunder In 
My Heart"). Även om man egentligen vill ha mer, så känns det alldeles lagom och rätt. Underbart är 
ju kort.

Det vore kul att se denna trio live, helt klart. Aderpale är en debut och en platta som ger mersmak. 
Och ett brett leende.

/ Göran Skoglund







Rockers - the real music
Parker - Aderpale  betyg: 4

Det har varit mycket snack om den är gruppen den senaste tiden. Bandet har visat att det faktiskt 
går att etablera sig på den svenska skivmarknaden på egen hand. Ingen uppbackning av något stort 
skivbolag här inte. Man kan nå långt med en stark vilja och en hård attityd. Det är bara "the Hives" 
som kan mäta sig med de här bandets kaxighet. Enbart Eva Parkers på sång lyfter bandet flera nivåer.
Musiken kan beskrivas som en blandning av Ramones och Blondie. Bäst på skivan är "never again" och 
covern "Thunder in My heart", oj nu höll jag på att glömma "Sweet lover of mine" som övertygat skulle 
kunna ligga högt på singeltoppen i Sverige, om den fick chansen. Värt att notera är att skivan går att 
beställa på Ginza för endast 79:-. Väntar redan på den planerade uppföljaren.
(MH)





www.independisc.com

Parker - Aderpale

What would you say if I told you that in Sweden there was a band that would have been right 
at home playing CBGB's circa 1977? A band that not only wears it's influences on their sleeve, 
but are dressed to the hilt in what the punk pop of New Wave embodied with it's return to 
basic stripped down fun Rock-n-Roll built around 3 chords and a whole lot of attitude. 
But, rather than come across as a nostalgia act, this band lets the Punk/New Wave homage build 
to a resounding ring of 21st century Rock for every fan whose ever wanted to Roll.

Parker a self proclaimed "secret" band from Sweden consists of Eva Parker, Carlos Parker and 
Klaus Parker. Their debut CD is entitled AderPale and it explodes into you in such a fierce 
poppy excitement of style rivaling Rocket To Russia era Ramones -
"1, 2, Let's Go" - it's SO Bubblegum  - "1, 2, Let's go to bed" with it's POWER derived through 
the female point of view. Track 1 - Let's Go To Bed makes the bed and rips off the sheets 
simultaneously to a repeated cheesy Hammond sounding organ effect and slashing 3 chord Punk 
riffs that have us pogoing as we're tearing our clothes off in true party fashion. Echoing in 
our hearts and heads a grand statement that not only has Pop, Punk, and New Wave always been SO 
Rock-n-Roll - but so has the pleasure of listening to it.

Punk, contrary to what some may believe, was never a musical style, it was an attitude, and with 
that attitude came the music. New Wave was Punk as much as Punk was Punk, it didn't matter if it 
was down and dirty crunchy 3 power chords and out, or if it was a slicker, more musically 
fabricated ditty with actual structure, as long as it was presented with the attitude of 
rebellious teenage Rock-n-Roll. One thing the Punk/New Wave movement of the late seventies 
taught us was that the bliss found in most of the simplistic basic tribal expressions of music 
was where the purest release/abandon/escape lie. But the twist was that when contrasted in an 
artistic statement of cohesiveness within a composition; it could reach levels that render to 
one - the fabric, the core, the soul of life, and it's fullest enjoyment.

A perfect contrast to this statement, but in complete agreement with it, is the song Blind and 
Stupid. A song that presents a 60's beatnik acid swirling mind boggling back beat that has the 
root of your body twitching to some sort of beach/surf dance - like the Fug and the Shimmy and 
the Susie Q - as background accompaniment to the story of a woman whose finds her lover is
running around on her. She can't believe her own gullibility and how Blind & Stupid she was to 
this fact, so now she wants to see him dead. It's all summed up in the following lines: "But 
every time you left me / you fool around with other girls / gave me diseases that they had / 
I'd like to kill you dah'ling" delivered in a manner that conjures a mental picture of Eva Gabor 
as Lisa Douglas on Green Acres singing with a Parallel Lines era Debra Harry Blondie femme 
fatale mystique.

This jumps into a complete opposite take on the affairs of love with Sunshine After The Rain 
(A song, that if there was any justice in the world of music, would gain the significant airplay 
it deserves as the Hottest Single this side of the teenage Divas) This is 2:58 of some of the 
most perfect New Wave Pop to befall the ears since the heydays of vinyl singles. Swirling in lush 
hooks reminiscent of The Shoes, with a pop sensibility attributed to The B-52's by way of Lene 
Lovich, and Martha Davis of The Motels (more so on the following song Miss You Like Crazy) 
offering the It's A Beautiful World approach as one who is truly in love and expresses it with the 
attributes of such overlooked trivialities as; blueberry pie, a Cole Porter song, Italian shoes, a 
drink in the evening, sparkling champagne, a swim in the ocean, a Saturday evening, and more...
Well, by the time Eva is blissfully declaring;

"you're delicious, you're the best of meals
you are ice in my favourite drink
you're the man in every dream I dream
you are a fine Cuban cigar
perfect, that's what you are"

you know that that cigar is being smoked in more ways than one - and the liberation in this 
joyousness comes through as the prolific instrumentation requires you to sing and dance with 
the chorus;

"You are my sunshine after the rain
make me feel good again
I'm feeling so fine"

Yes we do feel so fine, and we are won over by the glee that the musicians have taken in creating 
a Newness to the Retro sound of the Punk-Pop Wave.

One of the things about '70s New Wave that used to fascinate me was the way it took the bass and 
used it to drive everything else to the front (see: Graham Maby [The Joe Jackson Band] & Bruce 
Thomas [The Attractions]). On Miss You Like Crazy The Motels "Total Control" is invoked with that 
same bass driving the song, and it mesmerizes us as Eva captures our heart with her innocence-lost 
style bad girl who truly, deep down, is good.

By now I think you might be doubting my earlier claim that this is not a nostalgia trip, but I 
remain steadfast in my assertion that Paker embodies the musical edge that always needs to become 
apparent throughout the ages. The return to basic primal Rock-n-Roll was assured with it's birth 
from the Blues/ Big Band / Jazz meld that spawned it forth in the mid 50's and has been reborn by 
every generation in succession since (and that is what we here at IndepenDisc strive to continue 
uncovering at all times [some say hmmmmmm...]). But, this I can say - in 2002 Parker achieves the 
forward progress of Pop returning to a basic primal form that it reaches us in the here and now 
- call it New "Retro" Wave.

With the next 2 songs of Hip Hip Hooray and I Want A Life Parker embraces the focal point of the 
basis of creation within the Rock world as told with a Punk attitude. We meet people who are 
repressed to a point where the fanatic/frantic energy of the music that constantly drives us from 
a 3 chord proclamation is our only clue...

First a forlorn soul celebrating her Birthday alone and be damned to let it spoil the mood,

"I don't mind
I don't care
That no one's here
to celebrate me I have bought presents to me
and me, myself and I
are having fun
Hip Hip Hip Hip Hip Hip Hooray

It's my birthday
I'm disco dancing alone
celebrating myself, yes
it's my birthday
I have a party on my own"

Until it drives to the point of madness and we can see the middle fingers in the air as she tells 
everyone to go hell and releases a fury so tragic that the rage wells up in us too, and when the 
final sonic chords drop out of sight - well, damn girl, let's you and I go get a beer and really 
celebrate ;-)

I Want A Life reaches a similar pinnacle when the James Bond mood-enhancing riff rumbles into your 
bones - and all you can respond is "HUH?" as the music cuts out so abruptly that you reach for the 
stereo controls. Then out of the silence comes the Sound effect laden "Flying Lizards" tin filter 
echo that entrances you to take notice of the seriousness involved with someone who finds themselves 
yearning for more in life.

{An aside: This track pulls another of the "Hooks" a little further in - when Eva sings flatly that:

"sleep and work and then you die
happy, happy - what a lie
I want a life
and I want it now"

it immediately brings to mind The Doors in When The Music's Over; where the band simply explodes as 
Morrison spits out "we want the world and we want it, now" and howls like a desperate animal. But 
here, Parker so cunningly lays it back and lets it build, and instead if the word "now" and a scream 
kicking in the instruments, the flow and force of the ensuing musical cacophony is not only expected 
to arrive but, arrives with such a delayed fury that the message is delivered in a tangled mess of 
pure raw emotion that would have Andy Warhol freaking out with delight}.

You want Power Punk Pop that reminds you that artistic inspiration is not only derived from the past 
but presents onward with a slant of the times? We've seen it since The Beatles reinvented the o
riginal Rock-n-Roll of the 50's and with every movement since then. And, we see it again now - coming 
from a secret place in Sweden, Parker harkens us back to the pure joy of rebellious noise with 
attitude enough to spare for future cultures of our times.

Final Note: The CD closes with a cover a Leo Sayer song, (Yes you read that correct, A Leo "When I 
Need Love" Sayer tune). Thunder In My Heart is a song that I've never heard before, and if I had it 
didn't make that big of an impression on me, but it does here; Parker squeezes everything that works 
with a prime female lead: think Marilyn Monroe in a Black & White film, hesitating a moment before 
throwing herself into the arms of a man she thinks she might love, all the while crooning the swoon 
of the Title to a stripped bare acoustic strumming. Chilling and effective, out of contrast for the 
disc, yet the perfect fit for closing this amazing piece of work.






www.norran.se

Betyg: 4

Lär bli stor kult
   
Aderpale
PARKER
(Parker/www.parkerpop.com)
Bandet Parker, som i praktiken är ett av Sveriges mest hemliga, håller på att bli kult.
Parker är en trio där alla på Ramones-vis har tagit namnet Parker i efternamn.
Det är inte enda beröringen med Ramones.
Inledande "Let's Go To Bed" må ha en titel från en Cure-singel, men låter ohyggligt 
mycket klassisk Ramonespop i en minst sagt ruffig produktion.
Och så fortsätter det. Parker är klart bättre musiker än till exempel japanska Shonen 
Knife, men har ett primitivt skrammel som skulle kunna få Toto- fansen att begå harakiri.
Parker har istället beröring med såväl The Donnas som tidiga Blondie vid tiden för "Denis".
Det är omedelbart, spotant och fruktansvärt oblygt.
Lyssna bara på new wave-aktiga "Sweet Lower Of Mine" och uppåt sommardängan "Sunshine After 
The Rain"
Här finns det ingen strävan att nå någon radiolista, att på något sätt flirta meed publiken: 
"Take it or leave it" ungefär.
Parker är allt Shebang aldrig har varit.

Lars Andersson







www.groove.st

PARKER
"Aderpale"
Parkerpop.com
Ramones!!! Skriker alla mina sinnen.
Totalt kompromisslöst. Rakt på. Korta
explosiva låtar. Kaxig sång av Eva  Parker
uppbackad av Klaus och Carlos Parker.
Finns inte så mycket att säga om Parkers
musik. Lyssna och njut.    

Per Lundberg G.B.






www.splendidezine.com

Sweden remains the only country whose artists I ever randomly explore on MP3.COM,
and it is the only country I am loyal to when buying compilations exploring
single nationalities (The Sounds of YoungSweden, The Sound of Sensitive Sweden,
The Sound of Apparently Effete Sweden ). I've come up with a commandment, even,
and it's one of few I actually follow: never turn your back on Swedish pop.
They've got more good homegrown music per square inch there than anywhere else,
and Parker is just one example. Parker is unique, though, in that Klaus, Eva and
Carlos make me hungry for bratwurst, not vasterbotten, and they are among the
finest examples of the seventies CBGB revival scene.

The opening "Let's Go to Bed" is the Ramones in everything but name, while "Sweet
Lover of Mine" and "Sunshine After the Rain" are vintage Blondie. While Klaus and
Carlos Parker look like they stepped out of a Fassbinder film, Eva Parker has an
equally interesting Anjelica Huston look -- she's both stylish and zonked on pills.
She sings with emotion and swagger, and it's captured perfectly by the superb
production, making Aderpale sound almost as sharp and clear as a Roxette record.
Evenwith all their seventies influence, the group merits a another comparison with
Roxette, as their hooks sound familiar on first listen, but never grow old.
You can play "Hip Hip Hooray" ten times in a row and not get sick of it -- which is
quite a feat when the lyrics ("I have a party all my own / Singing songs to myself")
and the title seem to exist only to give Eva words to sing, and to embarrass us when
we're hyping the song to friends.

While the group sings in English, their lyrics ("Everytime you look at me / I keep
dancing and smile a lot / I keep drinking and talk a lot") are choppy enough to
retain a cuteness that should help them in the overseas market. Having to write the
group directly for a CD copy won't, though, so you'd better hope that a canny Stateside
retailer -- Twee Kitten or Clairecords, perhaps -- picks it up. The best song here is
probably "Miss You Like Crazy", but the album-closing cover of Leo Sayer's 1977 disco
hit, "Thunder in My Heart", is equally fabulous. The group reframes the song within an
acoustic setting and gives it a tenderness the original never possessed -- or even tried
to possess. All in all, this is as stunning a record as the Moonbabies' June and Novas,
and one that should bediligently sought out by anyone interested in owning great pop that
sounds like stuff you've heard before, but never by an act so obscure.

-- Theodore Defosse





www.labyrint.nu

Parker - Aderpale

Betyg: 8 

Av Daniel Swedin 

One, two, let´s go! Här kommer den bästa punkpopen du kan tänka dig just nu,
men den kommer inte från The Ramones eller Blondie utan från svenska Parker,
som med sitt debutalbum "Aderpale" utan tvekan har gjorts årets hittills
bästa svenska skiva. Och om inget oförutsett händer så kommer nog den här
skivan toppa min årsbästalista om ett drygt år.

The Ramones, ja... Visst osar det klassisk CBGB:s punk om Parker och
"Aderpale" , men det finns också kraftiga spår av Lou Reed och monoton
post-punk, vilket inte kan göra någon direkt besviken. Faktum är att jag
anser att Parker är bättre än The Ramones.

"Aderpale" är ett infernaliskt bra popalbum och sångerskan Eva Parker sjunger
med samma frånvarande coolhet som har gjort Julian Casablancas till vår tids
ballaste man. På tre minuter definierar Parker om och om igen vad popmusik
bör handla om den är som bäst. Odödliga poppärlor i klass av "Sunshine After
The Rain", "Hip Hip Hooray", "Let´s Go To Bed" och "Never Again" har tidigare
levererats av Velvet Underground, David Bowie, Iggy Pop och hans The Stooges,
Suicide och Joy Division.

Den här trion från Stockholm har gjort en odödlig debut och jag hoppas för
allt i världen att alla som säger sig uppskatta rock n´ roll gör allt för att
försöka få tag i "Aderpale", för något lika betagande från Sverige har då
inte jag hört sedan oktober 2000.






Bohusläningen 2002-02-02

Betyg: 4

Parker kallar sig det här svenska bandet som består av Eva, Carlos och
Klaus Parker, som vi ännu inte vet så mycket om. Debutplattan "Aderpale"
på egen etikett överraskar däremot och vittnar om trions talang för
instensiv punk, ljuv pop, starka refränger och tjutande gitarrer i
lyckad förening. Musiken framförs med ungdomlig entusiasm och gjädje som
är svår att motstå. Den naiva, närmast valpiga tonen smittar och
charmar. Visserligen kan infuenserna spåras på vissa ställen men några
uppenbara plagiat kan man inte anklaga Parker för. Ekon från Blondie är
oundvikliga, som exempelvis i plattans bästa låt, den oemotståndliga
"Sweet lover of mine" som har alla förutsättningar att slå. En annan
potentiell hit är melodiösa och medryckande "Sunshine after the rain".
Albumets enda cover är Leo Sayers "Thunder in my heart", som sångerskan
Eva gör en högst personlig tolkning av.
Parker förtjänar uppmärksamhet med sin debut. Men vem hjälper dem med
marknadsföringen? Och när får vise gruppen på sen?

Thomas Edman





Sonic 2002-01-24

»Aderpale« är kaffe som musik - punkpopgarage-rökare som »Hip Hip Hooray«
och »Let's Go to Bed« är espresso, söta melodiösa »Sunshine After the Rain«
och Leo Sayer- covern »Thunder in My Heart« är kaffe med mjölk, »I Want a
Life« är en slät kopp svart kaffe bryggd av Deborah Harry och urdrucken i en
dygnetruntöppen guldsmedsbutik på Sunset Strip. Och så vidare. Inget
frappuchino-tjafs här inte! Boka bord på Folkhemmet av lycka!





Expressen 2002-01-21
I Anders Nunstedts popkrönika den 21 januari

* Hur kunde jag glömma Parkerpop?
Redan innan jul larmade Lennart om dessa svenska debutanter som distribuerar 
albumet "Aderpale" (lägg till några svenska vokaler om ni så önskar...) 
själva och jag har sparat mejlet jag fick från sångerskan, Eva "Parker", när 
hon skickade över cd-n, i en sån där mapp där man lägger post man inte vågar 
slänga.
Konstigt nog glömde jag bort plattan i julstöket.
När jag hittade den igen upptäckte jag stökig, kaxig och söt pop'n'roll som 
väl närmast påminner om ett Donnas med bättre låtmaterial. Trion hittas på 
www.parkerpop.com.





Aftonbladet 2002-01-18
Parker
Aderpale

4 plus

rock  (Parker)

I en viss Virtanens famösa innelista stod förra veckan att jag skulle gå ner
i partär när jag fick höra valda spår på detta egenhändigt utgivna
debutalbum från den hemliga Eva Parker och hennes två manliga sidekicks.
Ja, herregud
Vore det fysiskt möjligt skulle jag rent av slå en volt på
redaktionsparketten.
Vad vi har här är ingeting mindre än en fullkomligt oemotståndlig fusion av
påträngande, taggig punk och söt, blyg pop, spikrak och skruvad på en gång,
fullsprängd av suveränt spetsiga melodier och gitarrslingor som surrar som
ilskna bålgetingar i hörselgångarna.
Ramones? Ja, men ännu spinkigare. Blondie? Ja, men ännu sötare. The Donnas?
Ja, men ännu kaxigare.
Live bör Parker vara larger than life och finns det rättvisa i världen,
eller åtminstone vakna konsertarrangörer, får vi snart besked om den saken.
Årets svenska nykomling - redan nu.

Per Bjurman



Innelistan, plats 2, vecka 3
2 Eva Parker (4)
Sätt ett par prickar på Parkers skiva "Aderpale" så blir det rätt sjukt.
Skivan är stark powerpop och Ramones-punk av Eva, Klaus och Carlos Parker.
Kolla in www.parkerpop.nu.





www.feber.se
Parker 

Aderpale

Den bästa demo någon har skickat till mig under det
här ett och ett halva år vi gjort Feber är "Blind And
Stupid" med trion Parker.

Den skickades över med två andra "råmixar" från ett 
album under produktion. Men jag hade svårt att se
hur trions sexiga punkpop skulle kunna mixas till
större perfektion.

Hemsidan var väldigt hemlig, vi fick inte veta mycket 
mer än att sångerskan Eva gillar både gin & tonic och 
Violent Femmes "Blister In The Sun", Sex Pistols,
glass och röda underkläder. Vilket man egentligen
förstod bara genom att höra henne leverera 
refrängen "stupid, stupid, that's my name, I wanna 
see you dance".

Jag avslutade min lilla recension med en bön om mer.

Häromdan kom albumet.

Och gruppen verkar fortfarande lika hemlig; 
det är suddiga Polaroid-bilder på omslaget, och mörka 
solglasögon hela vägen. Alla i bandet heter Parker i 
efternamn.

Hemsidan är lika hemlig.

I princip det enda som hänt är att Eva fortsatt 
berätta vad som får i gång henne: The Cramps och Black 
Rebel Motorcycle Club, Kaj Kindvall och Bad Cash 
Quartet, aspirin och partyn som aldrig tar slut, 
"Dancin' In The Moonlight" och "Personal Jesus", 
läppar och röda skor, Lolita Lempicka och Linda 
Skugge, "Lapdance" och Västerbottenost, Al Green 
och curry, kyssar och snö.

Men allt det hörs ju också i musiken.

Som är så bra att jag inte kan komma på en bättre 
komplimang än att det här låter allt annat än svenskt.


På samma vis som First Floor Power eller The 
Concretes eller Dixie Buzzards eller The Nomads inte 
heller gör det. Här finns ingenting av den 
räddhågsenhet, den strävan efter lagom-läget, den 
rädsla för att vara avvikande, som däremot präglar så 
mycket av annan svensk musik.

Det är rått och kaxigt.

Pop så att det stänker, men med väldigt vassa 
gitarrer.
Bankande trummor och en mix som säger mig att 
alla vill höras mest.
Briljanta melodier, som dänger till en mitt mellan 
ögonen.
En produktion som är så primitiv att den måste 
vara det för att de vill att den ska vara det.

Överhuvudtaget låter det här som något från några 
som högaktningsfullt skiter i vad andra ska tycka. 
Men gärna för det går i topp på listorna.

Och så denna Eva, så cool och så fräck, så sexig.
Inte för att hon spelar på sin kvinnlighet, för det vet 
jag inte om hon gör.
På omslaget döljer hon sig rätt bra bakom 
solglasögon och läderrock, och jag har tyvärr aldrig 
sett det här bandet live.
Nä, bara för att hon låter sån.

Stark och rolig och uppskruvad och kaxig.
Glad för livet.
I sina texter, i sitt sätt att sjunga dem.

Rösten är inte stor, inte på något vis märkvärdig.
Men det var inte Debbie Harrys heller, när Blondie 
spottade ur sig hit efter hit. Och den har, precis som 
Debbies, personlighet. Närvaro. Förmågan att få 
saker och ting sagda. Även om de är simpelt banala, 
medvetet provocerande eller bara onomatopoetiskt 
(slå upp det, dumskalle!) perfekta i de här korta, 
ilsket huggande poplåtarna.

Min favoritstund just nu är när hon i "Hip Hip Hooray" 
berättar om hur hon firar sin födelsedag, alldeles 
ensam.

I'm just dancin' alone
Celebrating myself
It's just my birthday
I'm a party of my own
Singing songs for myself
I don't mind, I don't care
That no one's here
To celebrate me
I have bought presents for me
And me, myself and I
Are having fun

Och man tror henne. Det finns ingen tillstymmelse till 
självömkan, inga dubbla budskap, bara en jublande 
känsla av orubblig kraft och självtillit.

Det är pop.
Det är Blondie och Ramones och Cardigans på ett bräde.
Det är helt underbart.

Albumet är dessutom kort som på vinyltiden.
Det är över på 31 minuter och 13 sekunder.
Väldigt "short, sharp & sexy".
Som gjort för att spelas högt.
Högt som i HÖGT.

Trots att sista spåret är en väldigt söt och försiktig 
unplugged-cover på Leo Sayers "Thunder In My Heart".

Jag vill ha mer. (8/10)

Lennart Persson 21 december 2001






www.instantfeelings.com
PARKER: ADERPALE
Album, Parker, 2001
I våras när jag åkte bil hem ifrån Jämtland så skvalade P3 Demo i bilradion,
lite halvbra låtar avlöste varandra och det kändes som att Sverige var fullt
av kompetanta band men som saknade nån egen drivkraft, en enkel vilja att
göra sin egen musik, utan att ha för mycket av sina favoritbands
ackordsgångar i friskt minne.
Då sa Parker hej till mig med sin låt Blind and Stupid med sin halvkassa
ljudkvalité, frenetiska trummor, och tunna skrammelgitarrer. Eva Parkers
besvikna sång i verserna och förbannade refräng fick mig att skicka iväg ett
mail till bandet ögona böj när jag kom hem till Stockholm och fråga om de
ville ha någon mp3:a och en liten artikel på Instant Feelings eller nåt
sånt. Då var bandet i full färd med att spela in ett album och de vi fick
lägga upp några råmixar de just spelat in och de var fyllda med skön energi
och förhoppningarna om ett intressant album började växa i mig.
När nu albumet äntligen kommit så kan jag inte säga annat än att jag, trots
de höga förväntningar, är postivt överraskad!
Parker är underfundig, och samtidigt väldigt rak, pop, punk och rock and
roll som varken känns tillkämpat retro eller uttänkt konstigt. Det dessa tre
hemliga människor gör känns ärligt och inte komponerat med ett rocklexikon i
ena handen och gitarren i den andra, trots att det inte är omöjligt att
hitta ett släktskap till andra band här och där.
"1, 2, Let's Go, 1, 2, Let's Go To Bed!" så börjar det första spåret sin
punk-frenesi på c:a 2 minuter och man undrar om Eva Parker, Klaus Parker och
Carlos Parker har mer än vi-har-samma-efternamn-i hela bandet-idén gemensamt 
med The Ramones, men där får man nog en knäpp på näsan i såna fall. 
Aderpale bjuder på fler sidor än så.
Den livsbejakande Sunshine After The Rain borde få rotation på P3 när som
helst, Miss You Like Crazy är en finfin melankolisk och gitarrtuggande-ballad,
Blind And Stupid är avig och rockig lo-fipop fullsmäckad med bitterhet, Hip
Hop Hooray en maniskt rivig förklaring av hur Eva firar sin födelsedag ensam
hemma och i I Want A Life (där Eva nästan låter lite som Karin Dreijer)
skanderar hon argt:

Sleep and work and then you die
happy, happy - what a lie
I want a life and I want it now

Eva Parkers texter behandlar främst kärlek; naiva ömhetsförklaringar blandas
med hat och sorg över brustna löften men aldrig med henne som ett offer som
man förväntas tycka synd om, rollerna kan lika gärna vara ombytta som i
härliga Do Do You:

I never said I do
I never promised you
'cause all I wanted to was do you, do do you

Sättet hon sjunger allt på får mig att tro henne; som hon skrivit allt med
heta känslor i kroppen och spelat in direkt i Klaus studio. Rösten är precis
så perfekt oslipad som den ska vara och melodierna faktiskt stundtals
geniala i blandning med den enkla, men påhittiga, produktionen.
Avslutande covern på Leo Sayers "Thunder In My Heart" är finstämd och
avskalad och det skulle vara kul om man fick höra lite mera av den delen av
Parker också, då det låter helt underbart bra. Kanske nästa skiva?
Vid det laget kanske de har låtit oss veta lite mer om vilka filurer de är
egentligen, förhoppningsvis så vet åtminstone fler människor i världen hur
deras musik låter...
BETYG: 8/10

Johan Sigerud





Expressen 2002-01-04
Fyra getingar

Parker
Aderpale

Det är rått och kaxigt. Pop så det stänker, men med väldigt vassa gitarrer.
Bankande trummor och en mix som säger mig att alla vill höras mest. 
Briljanta melodier som dänger till en mellan ögonen. En produktion som är så
primitiv för att den här udda trion vill att den ska vara det. 
Och så sångerskan Eva Parker; så cool och så fräck, så sexig. Inte för att hon
spelar på sin kvinnlighet, nä, hon bara låter sån. Stark och rolig och
uppskruvad och kaxig. Glad för livet. I sina texter, i sitt sätt att sjunga
dem. "Aderpale" är en fantastisk debut, och låten "Blind And Studid" vore en
omedelbar jättehit i den bästa av världar.Men favoritstunden just nu är när
Eva i "Hipp Hipp Hooray" berättar om hur hon firar sin fördelsedag, alldeles
ensam. "I'm just dancing alone and me, myself and I are having fun". 
Och man tror henne. Det finns ingen tillstymmelse till självömkan, inga dubbla 
budskap, bara en jublande känsla av orubblig kraft och självtillit. Det är
pop. Det är Blondie och Ramones och Cardigans på ett bräde. Som gjort för
att spelas högt. Högt som i HÖGT.

Lennart Persson





Aftonbladet Puls 2002-01-11
Fredrik Virtanen, innelistan plats 4:

Eva Parker
Egenutgivna skivan "Aderpale" med Parker är ett litet fynd. Powerpop
(Blondie) med stänk av punk (Ramones). Per Bjurman lär gå ner i partär när
han hör "Sweet lover of mine" och "Blind And Stupid".







DN 2002-01-11

Primitivt på Ramonesvis
Det enda denna trio på release-vis berättar om sig själva meddelar de på
hemsidan, (www.parkerpop.com) där de för en veckolista på tio saker de
tycker om - som knäckebröd och David Bowie, champagne och Velvet
Underground. De heter Eva, Carlos och Klaus och har alla Ramonesaktigt tagit
sig samma efternamn, Parker, och debuten "Aderpale" börjar i
gasen-i-botten-läge och komplett "hey ho let´s go"-anda med låten "Let´s go
to bed". Vare sig de nu råkar va hemmaföräldrar, helvilda sextonåringar från
Bengtsfors eller dubbelt så gamla uttråkade projektledare, är det
obligatoriska primitiva kul-behovet stort, och de låter det gå ut över
trummor och gitarrer på det charmerande, obekymrade vis som gränsar till att
vara maner. Eva Parkers röst skevar snyggt, hennes texter är
smärta-och-brustna-hjärtan och "you are my sunshine after the rain". De
hanterar popklichéerna med finess, men strör också ord som "revolution"
omkring sig antagligen mest som om det vore en kitschig boa. Det imponerande
är att de faktiskt fångat det där sprittande sprattlande stämningsläget.

Malena Rydell





www.ginza.se

Parker - Aderpale

Eva, Klaus och Carlos har samtliga efternamnet Parker. Musiken är så enkel och
så avskalad som många av de riktigt bra skivorna brukar vara. Inga krystade 
försök att konstla till det. Visst finns det majestätiskt bra grupper som låser 
in sig i skivstudion en lång tid innan de blir färdiga med ett album. Men här är
det en helt annan musik vi talar om. Musik som inte får låsas in, utan måste 
flyta fritt. Hur många omtagningar som gjorts på låtarna på "Aderpale" är okänt, 
men känslan är att det inte varit många.

Eva Parker kommer aldrig att kunna framträda på en operascen. Hon har den perfekta 
rockrösten, där känslan är mycket viktigare än en stämma skolad för seriös 
klassisk musik. Hon har en riktigt skön röst. Tillsammans med Klaus och Carlos 
bildas en punk som inte har speciellt mycket gemensamt med "inte kunna spela, men
 bra på att slå sönder"-punken. Det är mera genuin pop över detta. 
Vi önskar dem lycka till i framtiden. Starten har varit god. 
Lennart Persson på Feber ger plattan betyget 8 av 10. 



Debutalbum brukar ha något speciellt över sig. Svenska punkarna Parker med
Eva Parker i spetsen har just släppt sin debutplatta. Här finns den
oförstörda musikglädjen som fanns på Blondies första. Det är Blondie, det är
Ramones, det är 70-tal, det är Parker!





www.bomben.se



Svenska skrammelpunkarna Parker är inget mindre än en sensation!
Tio låtar i Ramones och Blondies spår.