Parker logo

  
 
nyhetsbrev
 Nyhetsbrev 2003         2002

  
 

Inspelning, dallerpölsa och räkfrossa - 2003-12-30



Vi har nu spenderat några dagar i studion, klockan ett på juldagen
klev vi in. Och det var sjukstuga, kan jag meddela. Carlos hade
influensa och feber, Klaus var matt och dålig i magen. Själv var jag
pigg som en sädesärla på amfetamin. Vi körde på en sju, åtta timmar
innan karlarna kroknade fullständigt. 
   Dessvärre blev det inte fortsättning på annandagen klockan tio som
vi bestämt, Klaus messade vid sex-tiden på morgonen att han var
febersvettig och kräktes. Men fyra på eftermiddagen piggade han på
sig så då dundrade vi igång.
    Nu är albuminspelningen i full frisk process, och flera låtar
känns lovande så här långt. En känner jag just nu klar antivibb mot,
dock, en riktig prettolåt med förnumstig text. Herregud, vad håller
jag på med, mässar en massa högstämda grejer om att man ska leva
efter sitt hjärta (typ) och annat som just jag inte går i land med
att få till. Pekoral, det är vad det låter som! Och det som i början
kändes kul att göra med rösten i refrängen blev i slutändan helt
urkigt. Mesigt skönsjungande, nä fy blättan! Denna låt kommer aldrig
att drabba era öron i nuvarande skick, lita på det!
   Jag bör bliva vid min läst, inse att mina texter ska handla om
champagne, ryska spioner, sex, otrogna karlar, dans, kyssar, stora
näsor, extas, fulingar, party och ond bråd död. Det sistnämnda är
temat i vad som nog blir första singeln, "Gonna Kill That
Man" (första refrängraden lyder "I'm gonna strangle him
with my bikini", det är på den nivån jag i mina mest självsäkra
stunder tycker att jag fungerar).
   En grej har vi lite problem med: Vi spelar ju allting själva
(förutom att vi har lånat in blås förut), Klaus och Carlos är grymma
på bas, gitarr och trummor (själv är jag skitdålig vilket betyder att
om vi i en låt vill ha ett tamburinspel som inte är statiskt så är
det jag som får skaka loss så att bröderna blir gröna i ansiktet av
sjösjuka). Orgel och synt funkar när bröderna spelar så länge det är
frågan om enklare grejer typ lägga ackord. Men nu skulle vi till en
riktig sextiotalsgaragestänkare (Hand Under Skirt) behöva någon som
verkligen kan LIRA farfisa, var hittar man en sån? Är Benny Andersson
vår man? HJÄLP!

Jag fick för ett tag sedan en förfrågan av republikanen och
nyhetsbrevläsaren Birgitta Ohlsson om att skriva en liten drapa på
sajten www.republik.nu om vad jag tycker om monarkin (det har jag ju
tagit upp i tidigare nyhetsbrev). Se det som ett lästips.

Ni minns recensenten Per Hägred och hans åsikt att skådisen Peter
Stormare äger trovärdighet som rockstar? Vill bara tipsa om att
Stormares album "Dallerpölsa och småfåglar" (det är sant,
det heter så, väldigt ROCK!), nu reas ut på utmärkta nätbutiken Ginza
för endast 35 kronor. Per Hägred laddar upp med presenter enligt alla
husmoderstips som finns: Köp på dig när det är som billigast och
stoppa in i skåp och lådor för senare tillfällen. Man vet aldrig när
en dallerpölsa kan komma till pass!

Apropå... Vad sägs om detta födelsedagsfirande: Räkfrossa med
vännerna och sedan lite Bingolotto. Sa någon braksvennigt? 
    Visserligen intogs räkorna på Operakällaren och Bingolottostudion
besöktes bara via länk, men ändå. 
   Andra generationens invandrarbarn Vickan, Madde och Carl Philips
morsa fyller sextio. Silvia det väl förspänt. Knughuset fick i år
drygt 40 mille av dina och mina skattepengar att använda till resor,
representation och anställda (plus att de fick ungefär lika mycket
för att underhålla sina kåkar). Skattefinansierad verksamhet är i
normala fall öppen för insyn och omfattas av lagen om offentlig
upphandling. Men hovet är undantagna från all kontroll, insyn och
upphandling. 
   Bernadotterna är trots stora privata förmögenheter Sveriges i
särklass största socialbidragsparasiter.
   Republik nu!

Gott Nytt År! Må 2004 bli det allra bästa året någonsin. För oss alla.

Er blivande president,

Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

Studiojobb, avocadoskada och dödsmetall - 2003-12-21



Roligt med alla nya prenumeranter, utlottningsskivor är på väg till
fem nya läsare i Karlstad, Växjö, Göteborg, Stockholm och Linköping.
Fortsätt gärna att värva, det är bara att gå in på vår hemsida och
skriva upp era vänner som ni känner borde hamna på vår Parker-lista.

Ny, tredje singel från Le Petomane blir det i januari. Vi har spelat
in tre b-sidor med ett litet speciellt tema...

På juldagen kliver vi in i studion för några dagars intensivt
jobbande. Vi siktar in oss på nytt albumsläpp i vår. Har precis
skrivit en refrängtext med lite tips till alla mina ursnygga,
vrålsmarta och hysteriskt roliga singelväninnor som skrämmer skiten
ur alla karlar med sina fantastiska personer. Skärpning, säger jag
till mina kompisar och strör goda råd omkring mig:

Don't be smart 
don't be fun
just smile and be nice

God damn
if you want a man
whatever you do
don't be you

I Aftonbladet står det att "skilsmässa, knark och
underhållstvister. Det är faktorerna som ska ha utlöst Bobby Browns
blodiga misshandel av hustrun Whitney Houston." 
   FEL. Att prata om "utlösande faktorer" vid mäns våld mot
kvinnor är att hjälpa kvinnomisshandlare att konstruera ursäkter. För
sådana brukas ju radas upp: "Hon var så provocerande, jag var
full", et cetera. Men det finns inga ursäkter (jämför snacket om
att våldtäkt kan provoceras fram av utmanande kvinnor med korta
kjolar). Våldsamma män ska dömas och låsas in. De ska ha behandling. 
   Det finns inga "utlösande faktorer", däremot gott om män
i avsaknad av spärrar som behöver vård och besöksförbud.

Veckans husmorstips kommer från tidningen Vår Bostad. Eivor Carlsson
skriver: "Tycker du att det är besvärligt att äta kiwi? Dela den
då oskalad på mitten, ställ den i en äggkopp och är den med sked som
ett kokt ägg."
   Varför har jag aldrig tänkt på det? Svar: För att det är troligare
att jag gifter mig med Saddam Hussein än äter kiwi i äggkopp.
   Så raskt över till något annat köttigt grönt och gott: avocado.
Skulle härförleden som vanligt snitta upp en dylik på längden. Inga
problem. Sedan ska ju kärnan väck och då gjorde jag som jag brukar:
Höll avocadohalvan i handen och högg ner knivspetsen i kärnans mitt.
Not. Jag slant och högg ett jack i handen istället. Blodet sprutade
som en fontän och om det inte hade gjort så helvetiskt ont hade jag
nog stirrat länge på den vackra spontaninstallationen av illande grön
avocado med oregelbundna fläckar av rödaste blod dekorativt utspritt.
Behövde dock inte sy, pysslade själv om denna skada och konstaterade
(med viss belåtenhet): Ytterligare ett ärr (tycker att det är rätt
tufft).
    Berättade om saken för en vän som suckade luttrat. Jaså, en
avocadoskada, sa hon. Det är den absolut vanligaste knivskadan på
landets akutavdelningar, fick jag veta. Glöm knivbusar och slagsmål,
det är klantar av min kaliber som belastar sjukvården när det kommer
till att sy ihop trasiga händer. Så se upp med avocadona där hemma.
Gröp ur kärnan med en sked (fast jag kör fortfarande med kniv, men
numera är jag väldigt försiktig).

Carola har med datorns hjälp förvandlats till en slank, långbent
modell och det rasas i media. Personligen tycker jag att bilderna är
skitbra. Att supermodeller retuscheras fattar inte alla, de orimliga
skönhetsidealen kväver mången kvinna. Men nu blir det ju så himla
uppenbart vad som pågår på reklamkontoren, nu fattar ALLA hur det
trixas.
   Carola har i tjugo års rampljustid varit en knubbig mullbrutta,
det vet vi. På sina rejäla påkar har hon studsat runt och sjungit den
ena låten värre än den andra så att magfläsket skvalpat. Hennes
Zornkullefigur känner vi väl. Nu har hon helt plötsligt fått en slank
midja, rasben och mindre byst. Japp. Tuttarna har förminskats. För så
är det, porrblondinerna i Slitz kan inte ha för stora pattar, där
applåderas varje silikoninlägg. Men kristna brunetter får inte vara
för storbystade hur naturliga brösten än är, det blir ju nästan
lite... vulgärt, eller hur?
   Kvinnokroppen får verkligen inte vara skapt hur som helst, o nej.
Det finns regler för varje kroppsdel. För varje kvinnotyp. Halleluja.

Apropå Carola, i en intervju i Expressen får hon frågan apropå hennes
uttalanden från scen: "Är du så där genomgod utanför scenen
också?
-Ja, det vill jag tro att jag är. I alla fall önskar jag att jag är
det. Frågade du mina vänner skulle de nog säga att jag är det och
lite till."
   Genomgod? Självgod!

Var och såg de härliga gamla dödsmetallarna Entombed igår och det var
ju som det skulle. Ett uppochnedvänt kors projicerat bakom bandet,
furiös energi i den mullrande musiken med sedvanlig brölig
"sång" och en skog av uppsträckta nävar med
hårdrockartecknet. Och så blev det lite skönt mellansnack:
"Lördagskväll i stan, HÄRLIGT! Har ni det TREVLIGT?"
   Allsång på Skansen, nästa?

Håller på att bli riktigt soft så här i juletider, var just inne på
hundstallets hemsida och läste under "månadens hund" om
lyckade placeringar av övergivna hundar. Nog blänkte det i ögonvrån
när jag läste om lyckliga mattar och hussar som berättade om sina nya
familjemedlemmar. Garanterad idylläsning, rekommenderas för den som
vill tanka lite värme. 
www.hundstallet.se

Veckans konserttips kommer från MI, Musikindustrins dagliga nyhetbrev:
"Lördag 3 januari arrangeras Tystnadens musik - en
hyllningskonsert i Kulturhuset i Ytterjärna. Ale Möller har samlat
ett stort antal musiker omkring sig för denna konsert som är en
hyllning till tystnaden. Tre timmars konsert med 20-talet musiker som
spelar parallellt på olika spelplatser tolkar vad tystnad inom
musiken egentligen är."
   Jag har egentligen bara två kommentarer: Ytterjärna? Samt; hur
låter en tre timmar lång konsert med tjugo musiker på olika platser
som spelar med temat tystnad? 
   Om någon beger sig dit vill jag gärna ha en rapport.

God jul i slott och koja önskar er alldeles egna tomte,

Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

Värvningskampanj, radioblåsning & klapptips - 2003-12-14



Du som får det här nyhetsbrevet för första gången ska veta att jag i
mitt förra brev uppmanade alla prenumeranter att skriva upp sina
vänner som kunde tänkas vara intresserade av att få dessa brev. Du är
alltså ett utsett offer i denna värvningskampanj. Vill du INTE ha
fler brev, returnera detta mejl och säg det så stryker vi dig. Gör du
inget alls kommer breven att komma med viss oregelbundenhet, jag tror
att jag snittar på knappt ett i veckan. Vill du som NY prenumerant
delta i en utlottning av våra två ep:s + badge, skicka ditt namn och
din adress så deltar du i en utlottning om fem paket.
   I dessa nyhetsbrev skriver jag om mitt band Parker och i princip
vad som helst. Se nedan (är inte alltid så tröttsamt lång som idag,
men jag har haft kli i fingrarna i veckan).

I DN:s helgbilaga har de en artikel hur dagens barngeneration snart
kommer att trampa igenom jordskorpan på grund av sina jättefeta
kroppar. Mycket nedslående. I samma bilaga har de också en artikel om
ett modehus som satsar på tjocka kvinnor genom att göra stora kläder
i vad som kallas för "bekväma storlekar" (snacka om
eufemism). Journalisten Peter Loewe skriver om en festblåsa: 
   "Klänningen ger en illusion av att vara ärmlös, men eftersom
stora kvinnors överarmar sällan är vackra är ärmarna sydda i den
tunnaste taft."
   Jaså, det vet Peter att berätta. Hur ser hans egna överarmar ut?
Tål de att exponeras i linne, måntro?
   Artikeln är förvirrad, å ena sidan handlar det om att kvinnor ska
få vara stolta över sina kroppar, å andra sidan går allt ut på att
trixa och dölja:
"Fem, sex centimeter högre klack gör att en kvinna ser fem sex
kilo lättare ut."	  
   En poncho är asymetrisk med olika längd i sidorna eftersom
"betraktaren ska notera och fästa blicken vid detta. I vanliga
fall stannar blicken kanske vid en kvinnas figur, hennes byst."
   Alla feta madammer kan dock glädjas åt detta:
"De har inga rynkor." Underförstått: De är så grisfeta att
varenda rynka spänns ut av deras expanderade kroppar.
   En mycket märklig artikel.

Ni som kan finska, vi har uppdaterat recensionssidan med några
finfina finska recensioner (säger de som begriper). Några vackra ord
från The Next Big Thing, också. Lindsay Hutton skriver:
"A great punk rock, attitude streaming from every pore, pogo
machine. They woulda been on stiff Records if such a beastie still
existed. Eva Parker has a voice like Angel CC channelling Lene
Lovich. Mighty lungs indeed. Their second album "Le
Petomane", is just out and I urgeth you to check 'em out."

Ur Expressen, Katerina Janouch svarar på sexfrågor (något nerkortat): 
   Fråga: Jag antar att du har sett på porrfilm någon gång, och jag
undrar om männens organ där är av genomsnittsstorlek, i så fall är
det väl godnatt för mig. 
"En som känner sig otillräcklig"

Katerinas svar: 
   Strunta i dessa "ideal" jag är säker på att du duger
jättebra som du är!

Evas Parkers svar: 
   Kära otillräcklig! Allt som är på film är riktigt. Framförallt
kvinnornas d-pattar som står rakt ut som välpumpade spärrballonger.
Ha! Skoja bara. Men med silikon kan man göra underverk. 
   Bara här i Sverige har tiotusentals kvinnor opererat brösten
"för sin egen skull" och numera kan man få till större
snoppar med kosmetisk kirurgi. Visserligen gäller samma sak för
snoppar som för bröst, komplikationer kan tillstöta i form av
infektioner och svår ärrbildning - för att nämna några av de
lindrigare, men vad gör man inte för att duga. Dyrt? Finax!
   Så sitt inte där och tryck med din lilla pillesnopp, ta steget och
skaffa dig en bamsig fläskkorv. Som jag brukar säga: Vill man vara
fin får man lida pin. Och kom ihåg: Du gör det bara för din egen
skull! 

Vi blir ju inte direkt sönderspelade i radio, men i min enfald trodde
jag att om jag nu tar ledigt från arbetet för att ge en intervju i
Radio Stockholm så kan de liksom inte undvika att åtminstone spela en
låt i anslutning till intervjun. Jag menar, om jag hör en artist bli
intervjuad i radio så vill jag höra hur musiken låter, det är ju
ganska så självklart. Men icke! 
   Det går alldeles utmärkt att intervjua mig om bandet, vår stil och
nyhetsbreven och sedan spela helt andra artister. Måste erkänna att
jag blev en smula snopen, vi har ju inte råd med någon marknadsföring
och att bli spelad i radion är onekligen viktigt och... jaja.
Långnäsa! C'est la vie.

Ge någon du tycker riktigt mycket om en fin julklapp. En Parker-cd
för en hundring. Eller en stilig tröja för 140 pix. Så fort vi har
pengarna registrerade på vårt konto så skickar vi iväg paketet. Du
hinner få det före jul. Kolla in vår shop-sida:
 www.parkerpop.com/shop.htm 

Veckans mest insiktsfulla konstaterande levererar Psykolog Maj-Briht
Bergström-Walan i Expressen: "Det är inte roligt att ha sex om
man inte får ut något av det."
   Det ska till en psykolog för att klura ut en sådan visdom.

Veckans blåögdaste floskelmaskin är Ebba Lindsö, vd för Svenskt
Näringsliv. I Svenska Dagbladet går hon loss:
   "När det gäller etik talar Gud och Mammon ofta samma språk.
God etik och kommersiella framgångar går nämligen hand i hand." 
   Jo just det. Och oetiska företag som sysslar med vapen, porr och
sprit går ju urkass. Och alla snorrika läkemedelsföretag som
motarbetar de som säljer billiga bromsmediciner till de fattiga och
aidsdrabbade är ju JÄTTEETISKA. För att ta några små exempel. Men
Ebba vet naturligtvis bäst, de små tanter som handarbetar till
kyrkobasarerna där alla pengar går till de fattiga, de har ju
verkligen GIGANTISKA kommersiella framgångar (se notisen nedan).

När jag citerade ur Hjo Tidning i förra brevet kom ett bixtsnabbt
svar från Jenny som nyfiket undrade vem som tipsat mig. Finns det
fler Parker-älskare i "denna lilla staden"? Nja,
tipsarkillen är Hjo-bo i exil. Och han flydde stan för länge sedan,
uppger han. Nu till ytterligare en spännande notis som han har sänt
till mig:

BRA RESULTAT AV SYFÖRSÄLJNING
I fredags hade Norra Fågelås kyrkliga syförening sin försäljning i
församlingshemmet. Gäster för kvällen var PRO-kören från Hjo, som
sjöng några sånger efter andakten i början, och efter kaffet och
allra sist.  Ett femtiotal personer fick vara med om en trivsam
kväll. Många olika alster hade skänkts och buden vid auktionen var
många och goda.  Mot slutet såldes 32 Wrångebäcksostar som enligt en
god gammal sed skänkts av Almnäs bruk. Resultatet av dragningen på
det stora lotteriet kungjordes också.
  Allra sist kom det ekonomiska resultatet av en mycket lyckad
försäljning: 14300 kronor, som sedan av syföreningen ges vidare till
olika hjälpändamål och ett par ändamål inom församlingen.

Er rapportör i stort - och smått!

Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

Radio, torsdagsgig och crazy Hjo - 2003-12-08



På onsdag, den 10 december klockan 11 kan den som vill höra mig i P5,
Radio Stockholm. Har blivit inbjuden av någon där som läst mina
nyhetsbrev och temat är att jag skriver av mig på nätet och håller
kontakten den vägen.

Dagen efter, den 11 december, så smygstartar vi Lucia-firandet på
klubben Kramp på Bonden i Stockholm som har sin säsongsavslutning då.
Där kan man ta sig en pepparkaka och avnjuta vårt första akustiska
gig. Vi kommer att hedra dagen med lämplig klädsel, det blir en
tomte, en Lucia och en stjärngosse. Innan vi kliver på med
Parker-material så kommer vi att framföra en vacker julsång. Själv
kommer jag att sudda bort allt vad erfarenheter och ålder heter från
stämbanden och åter bliva den tioåriga förstasopran jag en gång var.
Klaus tar andrastämman med den röst han hade innan puberteten grovade
till honom. Carlos kompar på akustisk gitarr, inspirerad av musikerna
i Fräsningsarmén. Ta med näsdukar! Och en tjuga till entrén. Vi
kliver på cirka 22.00.

Värvningskampanj: Vi vill ha fler läsare! Så detta är en uppmaning
att värva nya nyhetsbrevsprenumeranter. Nog har du väl en och annan i
bekanstskapskretsen som du känner borde bli en i Parker-familjen?
Tänkte väl det. Dessa personer anmäler du helt enkelt via vår
hemsida, www.parkerpop.com 
   På förstasidan fyller du i deras mejladress, trycker på
"skicka"-knappen och så är de med. 
   Kommer i nästa nyhetsbrev att förklara följande för dem: Vill de
inte ha fler brev så meddelar de oss så slipper de. Gör de inget alls
så fortsätter breven komma. Vill de vara med i en välkomstutlottning
om fem paket med våra ep:s samt badge så skickar de adress.

Har tack och lov aldrig pensionssparat, kommer aldrig att göra det. I
morgon kan jag ju vara död. Men hade jag gjort det i typ Skandia
skulle jag hämnas på gubbtjyvarna.
   Sharetracker, Wealtbuilder... Vilka namn! Låter som låttitlar. Jag
vill också ha lite bonus. Ska det vara så himla märkvärdigt att ge
även mig 120 miljoner i bonus. Per år. Ovanpå en fetlön på några
millar. 
   Sjukt.

En av mina flitiga läsare har skickat med några notiser ut Hjo
Tidning den 21/11. Och eftersom jag är dålig på att citera ur
landsortspress så tänkte jag nu ge er lite till livs från en annan
värld än den stora. Det blir helt enkelt en rapport från det vilda
livet i Hjo. Gör som jag, läs och njut och fundera på hur just DU
definierar begreppet "FULLT ÖS":


SCHÖN TILL FÅGELÅS
Den ekumeniska dagledigsamlingen i Södra Fågelås församlingshem på
tisdag gästas av Joacim Schön, den nye prästen i Hjo pastorat. Med
hjälp av olika huvudbonader kommer han att berätta om sitt liv och
sina intressen.

FULLT ÖS I KORSBERGA MISSIONSHUS
Ungdomskören Appellen inbjöd på lördagskvällen till "Sen kväll
med Kungen". Ett stort engagemang hade lagts ner för denna
satsning, bland annat genom att göra om estraden till en scen och man
hade även storbilds-TV för att visa videoinslag. 
   Missionshuset var fullsatt till sista plats. Kvällens konferencier
Ludwig Lennartsson hälsade välkommen. Han lämnade sedan över till
kvällens husband med kapellmästare David Göthberg i spetsen.
  Applådåskorna rungade i det fullsatta missionshuset. Efter diverse
inslag av en skulptör och en lek med mer eller mindre frivilliga
deltagare var det dags att presentera kvällens gäst: Johan Salinder,
ungdomsledare från Tidaholm. Mera sång och musik blev det innan det
serverades lekamlig spis i form av tacos. Kvällen avslutades med
lovsång och en andakt som hölls av David Göthberg. Han betonade
vikten av att tro på Jesus och följa honom.

SISTA MÅNADSMÖTET FÖR HJO PRO
Hjo PRO har haft årets sista månadsmöte i församlingshemmet. Sju nya
medlemmar hälsades välkomna i föreningen.
  Efter diverse information och kassörens redovisning av 2004 års
budget, var det teaterdags. PRO Dimbobygdens teatergrupp tog scenen i
besittning och framförde ett lustspel, "Tusen röda rosor".
Ett stycke som innehöll alla ingredienser för en fars med
förvecklingar hit och dit men med lyckligt slut. Gruppen var mycket
duktig och fick kraftiga applåder.
  Efter kaffet var det dags för en match i Veteranvetartävlingen, där
Hjo mötte Hassle-Torsö. Det var svåra frågor och lagen byttes om att
ha ledningen, ivrigt påhejade av sina supportrar. Till slut kunde Hjo
ta hem segern med en poängs övervikt.
  Det såldes också handarbeten, snickerialster och hembakat bröd,
vilket hade en strykande åtgång. Mötet avslutades med lottdragning.

I love Hjo! All!

Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

LuciaKramp & Maria C kanididerar - 2003-11-26



Sorry, fick inte med allt i förra brevet, boka in redan nu: 
Torsdagen den 11 december blir det Luciamys på klubben Kramp på
Bonden i Stockholm. Vi kör ett akustiskt sätt och kommer naturligtvis
att hylla julen på ett fint sätt. Tänkte klä mig i röd kroppssrtumpa
och vita lackstövlar (=tomte). Klaus har lovat vara Lucia, Carlos
tvingar vi på en strut. Boka in, inträdet är sketna tjugo spänn, det
fixar ni. Kramps länk: 
www.hairspray.nu/kramp

Detta blir officiellt först i morgon, men eftersom en av er
nyhetsbrevsläsare - som verkligen är en varierad skara av allt från
tonåriga popsnören till ärrade rockrävar och annat löst folk som
exempelvis ledarskribenter - nyss gav mig infon så vill jag vara före
alla andra officiella medier, kul när jag kan publicera nyheter
först, liksom:
   Jag har ju tidigare citerat Maria Carlshamre här i nyhetsbreven,
journalisten på DN som ofta skriver om bland annat våld mot kvinnor
på ett sånt utmärkt sätt. Hon är också läsare av mina nyhetsbrev (vi
har dock aldrig träffats eller känner varandra på annat sätt än genom
mejlande som började med respons på mina brev).
   Nåväl, nu gav hon mig nyheten att hon ställer upp i
EU-parlamentet. Hon skriver: "Känner mig som en morsa - Äh, det är
lika bra att jag gör det själv".
   Vidare skriver hon:

"Jag ställer upp i valet till EU-parlamentet i juni.
För folkpartiet.
Jag tänker driva sexualbrottsfrågor vidaste mening
Vi måste få slut på sexslavhandeln i Europa!
Vi måste bygga ett Europa på civilisation - inte barbari!"

Gillar alltid respons på mina brev, skriv vad ni vill, spöa  mig,
krama mig, tipsa mig.
    
Då ses vi på Mono i kväll!

Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

DJ ikväll och båtrapport - 2003-11-26



I kväll är alla som är i Stockholm mycket välkomna till klubben Mono
där jag och Klaus DJ:ar ikväll. De grymma madammerna i	The Pusjkins
spelar med The Extras som förband. Mer info hittar ni här:
www.mono-sthlm.com

Nu har ni fått lön och studiebidrag, shoppa loss: 
www.parkerpop.com/shop.htm

I måndags mönstrade jag och bröderna och vår vän Peter från Dead Frog
på en Finlandsbåt tillsammans med ett gäng andra band. En arrangör
hade sålt ut en jättefärja till studenter, här skulle rockas. Kul,
tänkte vi, en hängiven musikpublik som åker båt för att kolla på oss
och José Gonzales, The Concretes, Hell on wheel, Nina Rochelle, Paola
och ett band vars namn jag dessvärre inte kommer ihåg. HAHAHAHA!
   Lärdom: Åker man Finlandsfärja är syftet hos 99% av resenärerna
endast ett: Att supa ner sig fullständigt. Det första vi ser är ett
antal människor i teknistoveraller. Sedan dyker ett lustigt gäng upp
i hattar och hawaiskjortor. En annan spexare springer runt med långa
kaninöron på skallen. I en bar underhåller Kåre Kareoke. Et cetera.
Carlos sammanfattade läget med följande ord: "Mycket
trasigt."
   Vi skulle spela vid midnatt och när vi begav oss från hytterna
till scenen fick vi trampa över dyngpackade människor som låg i
drivor i gångarna. Före oss hade The Concretes spelat och innan vi
gick på körde DJ:en bland annat dess fantastiska låtar: Genom eld och
vatten med Sarek, Farbror Abraham (brukar vara populär på dagis men
funkar även på pangpackade studenter) och så min absoluta hatlåt Oh
Baby med DJ Özi. 
   Men ett gig är alltid ett gig och kul och i rättvisans namns så
fanns det en handfull människor som faktiskt var intresserade av
spelningarna. Men de var i sorglig minoritet. Å andra sidan fanns det
naturligtvis band som snabbt ställde sig på publikens nivå, jag
tänker på killarna som gick på klockan tre på natten och öppnade med
vrålet "Vi är Nina Rochelle och vi gillar att supa". Något
de bevisade med bravur, för när vi dagen efter skulle gå av båten
klockan sju på kvällen hade delar av bandet ännu inte gått och lagt
sig och försökte ragga folk till vidare festande natten lång med den
uttalade ambitionen att "supa tills vi ramlar omkull".
Vilket ganska många studenter lyckades göra ett halvt dygn tidigare.
   När Carlos klockan nio på morgonen efter spelningen pigg och
nyduschad gick för att äta frukost fick han kliva över ett gäng
studenter som satt i en klump och skrålade Ledin-covers till måttligt
stämd akustisk gitarr. En hade däckat med overallen i en liten
trasslig härva vid fötterna blottande ett par käcka kallingar.
Trasigt.
   Men vad gör man inte för att sprida sin konst!

Er spelsugna,

Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

Trumpet, promiskuösa höns och elekriska ägg - 2003-11-17



Vi var i studion härförleden tillsammans med en trumpetare som fick
tuta tills läpparna slaknade som punkterade cykeldäck. På nästa
singel (som vi planerar att släppa i januari) har vi i vanlig ordning
tre b-sidor, lite speciella denna gång, vi har valt ett tema. Mer om
det senare. 
   En av b-sidorna är ett utdraget epos på en sex, sju minuter
(herregud!) och vi ville ha en sakral trumpet på den. Trodde vi.
Efter ett tag kom vi nämligen på att det skulle vara skönt om
trumpetaren fick frispel och gick loss å det grövsta, så vi hetsade
den stackars karln tills han - helt desperat - efter en tagning
förtvivlat skrek: "Nu orkar jag inte mer!". Naturligtvis
gav vi honom då femton minuters paus innan vi klämde de sista
andetagen ur honom. 
   I januari, alltså.

Shoppa loss: www.parkerpop.com/shop.htm

Veckans rekommendation ger jag till Gunnar Johansson, som är  tränare
för allsvenska Nybro och ishockeyexpert i TV4. Han har i TV talat ut
om sin syn på homosexuella, och han säger bland annat att han tror
att "såna" skulle få problem inom hockeyn eftersom det är
en machosport. Så här tror han att en gay skulle bli bemött:
" Ja, inte mobbad kanske, men jag tror att han skulle känna av
att han är det. När man hamnar i den här kärnan är det mycket
gliringar hit och dit... och jag tror att en sån skulle få gliringar,
inte bara från medspelare utan från motspelare."
   Mitt tips är att Gunnar Johansson besöker Scandinavian Leather Men
en kväll. Mer macho kan det typ inte bli. Och vem vet, som det heter:
Try it, you'll maybe like it...

Veckans annons, hittad i en lokaltidning i Stockholm:
"KEITA SPÅMAN
Medium Marabout. Jag är känd runt om i Afrika. Jag kan hjälpa Er att
lösa Era problem angående kärlek, hälsa, impotens, familjeproblem,
affärer, juridiska frågor, finansiella transaktioner. Du får veta hur
Du  skyddar Dig själv och hur Du får Dina nära och kära tillbaka in i
ditt liv. Garanterat resultat."
   This is my man! Killen verkar ju kunna ALLT. Och han GARANTERAR
resultat. Jag vill bli rik, dyrkad och evigt frisk och lycklig, men
det är väl en baggis för ett multigeni. Jag ringer Keita direkt!
(Medium Marabout?? Har han chokladspons?)

Jag har tidigare skrivit om djurens ohämmade sexliv, att man numera
är väl bekant med att inte alls bara kopuleras av reproduktiva skäl
utan att det exempelvis inom vissa apsorter förekommer ett utbrett
nöjessexande, ibland i flock. Homosexuellt beteende är också rätt
vanligt förekommande. 
   Och nu har det kommit en forskarrapport om hönor och tuppar som
går ut på att de har ett oerhört sofistikerat sexuellt beteende.
Hönorna är grymt promiskuösa och parar sig med så många tuppar de
kommer åt vilket gör att tupparna tar hänsyn till tre saker innan de
spänner på ett höns (och därmed slösar iväg dyrbara spermier): Hur
många andra tuppar konkurrerar han med? Hur reproduktiv är hönan (ju
större kam, ju fler ägg lägger hon), och hur många spermier har han
redan investerat i detta fruntimmer. Ett nogsamt och iskallt
kalkylerande, med andra ord.
   Jag säger suckande som jag brukar: Var tog romantiken och kärleken
vägen?

Om jag tycker något så uttrycker jag gärna den åsikten i en
diskussion. Ni vet också att det händer att jag agiterar i mina
nyhetsbrev. Det är på detta sätt - lugnt, städat och individuellt,
jag tycker om att göra min röst hörd. Jag avskyr demonstrationer hur
vällovliga teman de än har. Gillar inte att befinna mig i en
kollektiv massa som skriker slagord, det är inte min uttrycksform.
   För någon vecka sedan skulle jag ut och promenera lite soft med
två av mina bästa väninnor (som för övrigt råkar vara gifta med
varandra). De sa att vi måste in en sväng till city, det skulle vara
någon "samling" där. Vilket alltså visade sig vara en
demonstration (de känner mig och jobbade med illvillig list för att
få mig dit de ville). 
   Innan jag visste ordet av befann jag mig sålunda i ett
demonstrationståg med en stor, rosa triangel på kläderna i den del av
tåget som befolkades av homon. Demonstrationen som helhet handlade om
att upprätthålla minnet av den fasansfulla Kristallnatten. Efter ett
tag hade jag även ena änden av en stor regnbågsflagga i näven (någon
bara gav mig den under förevändning att hon måste gräva i sin väska
och sedan var jag fast) samtidigt som folk runt omkring mig
skanderade:
"Inga nazister på våra gator, 
fyll dom istället med bögar och flator"

Fasansfullt! Ja inte budskapet i sig alltså, men att lalla fram där
med en långhårig slyngel vid sidan om som gjorde sitt bästa för att
ge mig tinnitus med sin megafon som hade ett riktigt skrälligt ljud,
jag kan inte påstå att jag kände mig bekväm. 
   Nå, efter detta gick vi och åt. Vi var en drös kvinnor och jag
gillar verkligen att vara i minoritet (var enda heterot. Förutom att
det är kul inbillar jag mig att det är nyttigt att få vara i
situationer där man är en avvikare, annars är jag ju som vit och
heterosexuell ganska så mycket norm i de flesta sammanhang.)
   Nå, när vi tinat upp och fått in vår mat så startade
diskussionerna. Och eftersom vi just seriöst demonstrerat så förstår
ni vad diskussionen handlade om: Politik, filosofi, utanförskap i ett
postmodernistiskt perspektiv... Not. Nä, till min stora besvikelse så
ville flickorna bara tugga om... - sex! 
   Ja herregud! De må vara hänt att ämnet någon gång flyktigt berörts
i dessa brev, men i det verkliga livet är jag blyg, pryd och rodnande
när ämnet kommer upp. Och som det pratades! Faktum är att jag var
tvungen att be dem skruva ner sig en aning och spara de saftigaste
detaljerna till efter middagen (jag vill INTE höra målande
beskrivningar av bristande intimhygien när jag äter), tänk att
kvinnor alltid ska vara så himla snuskiga och frispråkiga. 
   Usch! Sa jag och fladdrade som en besatt med öronen. Nähä! Menar
du det?! Va? Så nunnan fick en så intensiv orgasm att hon ramlade
ihop på gatan (av något "ägg" vilket tydligen är en
sexleksak som alla visste vad det var, nunnan hade visst stoppat upp
den och jag har inte klart för mig om det var meningen eller inte,
vågade inte blotta min okunskap, men det här var tydligen ett
elektriskt ägg med vibrator, är det bara jag i hela världen som inte
har kännedom om dylika?).
   Ja, vad säger man?

Er föga uppäggade,

Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

Fynda, Psiloritis och Skugge/Ranelid - 2003-11-07



Nu är det läge att fynda! På vår hemsida säljer vi nu inte blott fina
Parker-tröjor, nä nu kan man även tjacka plattor. Bland annat så
säljer vi vår knallgula limiterade vinylsingel som vi delar med
Surferosa. Och vi har även satt ihop lite fina Paker-erbjudanden.
Vårt första album Aderpale är ju slutsålt, men vi har krafsat fram de
sista tjugo exemplaren ur våra privata gömmor som vi nu säljer i ett
läckert litet paket sjukt billigt, kolla in:
http://www.parkerpop.com/shop.htm

Passa på att bunkra upp, lös dina julklappsproblem redan nu!

Usch, detta nyhetsbrev är alldeles för långt, jag är väl medveten om
det. Men ni kan deleta eller spara till en regnig dag, kan inte rå
för mina fingrar som bara ramlar loss på tangenterna, det bara
väller, liksom. Nåväl:

Veckans citat är från kammaråklagare Karolina Olsson angående den
friande domen mot fyra män som i timmar haft sex med en redlöst
berusad kvinna: 
   Man borde ha dragit resonemanget: "Vad gör en vettig karl som
kommer in i en lägenhet där flera män har sex med en berusad kvinna
med spermafläckar i håret? Jo, han undrar hur hon mår." 
   Precis. Varför är det nästan bara kvinnor som rasar mot den
frikännande domen. Hallå alla vettiga män, var är ni???

En sak ska alla företag veta som har banners som flimmrar (exempelvis
Viking line): Hatar dessa flimmermonster så mycket att jag kommer att
bojkotta produkterna livet ut. Bara så ni vet. Idioter.

Veckans uttalande kommer från en Farmendeltagare. På fryntlig
småländska redogjorde han för kriterierna för sin drömtjej,
"blond och med stora tuttar". Själv är han ett riktigt kap,
är trettio plus och bor fortfarande hemma vilket han säger sig trivas
kanon med eftersom hans mamma tvättar och lagar mat åt honom. 
   Återstår att se hur många storbröstade blondiner som känner sig
lockade att ta sig an denna lallande lelle.

Expressen skriver om tappad sexlust och har en liten faktaruta med
tips på hur man får den åter. De skriver: "Avstå lustdämpare som
cigarretter, snus, öl och sprit", och det är ju en självklarhet
som det inte är så mycket att snacka om. Men sedan skriver de
beskäftigt: "Ta en frukt i stället." 
   Och nu undrar jag: Varför då? Eller är det bara jag som inte har
rikliga erfarenheter av att det under knulleriet blossas på cig,
snusas, smaskas på äpplen eller varför inte päron? Är det normalt med
lite juckande hitan och ditan, sedan har man en vederkvickande
fruktstund, för att därefter gasa igång igen med förnyade krafter? 
   Eller har jag bara missuppfattat allt, ska frukten användas under
förspelet (det står att man ska ägna mycket tid åt kel och
smekningar). I så fall vill jag veta vilken frukt som är mest lämplig
och hur den ska användas.

Skugge/Ranelidfejden… Den börjar väl mattas av, men jag tycker att
det är mycket märkligt att ingen häpnat över att Ranelid - som ju
enligt egen utsaga är en litterär gigant (hans framträdande i SVT:s
debattprogram härförleden där han frustande av indignation rabblade
hur många miljoner hans böcker omsatte och hur många priser han fått
gjorde att jag, som ibland ser mig som en mycket självbelåten person,
insåg att jag har mycket att lära av mäster Ranelid), säger att han
inte visste vad läppglans är. Jag har i dagsläget inte de exakta
siffrorna klara för mig, men nog går det åt ett par ton årligen bara
i vårt avlånga land. Att inte känna till produkten ifråga tyder på en
klar brist i allmänbildningen, måste jag säga.
   Nå, Ranelid rasade ju som bekant mot Skugges beskrivning av honom
på förlagsfesten där han antas sitta med rakade armar och läppglas
iförd linne. I våra största media har han fått dementera detta
(förutom linnet då). Och hur många kulturmänniskor får chansen att
efter en nedgörande recension vråla ut sin harmsna besvikelse så som
Ranelid fått göra? Inser inte karln hur priviligerad han är? Och
inser han inte efter sina dementier om rakning och glans att vi tror
honom? 
   Skugge gissade med sin skarpvässade penna fel (eller troligen,
ville skapa en bild av en ytterst fåfäng person), hans läppar har en
naturlig glans vilket han borde vara tacksam för. Och att han
uppenbarligen har ganska klen behåring på armarna ska han vara glad
för, det antyder att hans kropp i övrigt är ganska hårlös vilket ju
är högsta mode och anses attraktivt. Jag menar, alla som gillar
håriga ryggar upp med en hand, liksom.
    Vad Ranelid inte fattat är att han ska vara Skugge evigt tacksam.
Jag har nog aldrig orkat läsa en Ranelid-recension tidigare, aldrig
varit sugen på hans författarskap. Men nu! Oh, Skugges utdrag ur hans
självbiografiska roman där hon citerar stycken där han framställer
sig själv som en formidabel älskare som gillar att slicka
"kussimurror" (!!) i maratonsessions gör mig onekligen
nyfiken. Jag har kanske inte förväntningar på ett stort
författarskap, snarast ett underhållande, det är onekligen komiskt
med människor som framställer sig själv som superälskare. Men ett
underhållande författarskap är icke att förakta. Lika lite som
underhållande recensioner. Om ni frågar mig, alltså.

Ja, jag är nu hemma från min panikbokade vecka. Knep ju den sista
flygstolen med en charterkärra ner till Kreta, Grekland, med bara
några timmars varsel. Köpte en bok om den grekiska ö-världen på väg
ut till flygplatsen och insåg att ön jag skulle till är stor och har
gott om berg.
   Startade dag ett med att vandra i en lång och svindlande vacker
ravin. Det var en liten nätt promenad på knappa två mil den dagen,
men dessvärre en turistfälla. Trots att det är lågsäsong så var det
gott om käcka turister med stavar (vad jag HATAR stavars klapprande)
och jag kände att jag måste bort från allt charterdoftande så jag tog
mig dagen därpå iväg med lokalbuss inåt ön.
   Thronos var mitt mål, och det kändes som att komma till världens
ände när jag hoppade av i den lilla byn med cirka trettio invånare.
Ett litet värdshus med fyra rum fanns det och jag var den enda
turisten. Underbara ägaren Lampros tog hand om mig under veckan som
gick som vore jag hans egen dotter. Vi käkade ihop, underbar kretansk
husmanskost, och han pysslade om mig med faderlig omsorg.
   När jag tog min första promenad genom byn, gick jag förbi en
trädgård där några gamlingar satt och de vinkade så vänligt att jag
klev in. De talade ingen engelska men vinkade ner mig på en stol och
dunkade fram ett glas med raki. Vedervärdig sprit, om ni frågar mig,
men tackar som bjuder. De höll på med att framställa spriten, så den
var precis färsk och varm. 
   Raki görs på det som blir kvar efter vintillverkningen, alltså
druvskal och kvistar. Det sparas i stora tunnor och får ligga där i
tjugo dagar. Sedan gör grekerna vad som utspelades inför mina ögon:
   I trädgården hade de en rejäl murad eldstad med en stor kittel. I
denna öste de ner vad som nu legat i tunnor i tjugo dagar. På med ett
stort lock som de tätade med lera och sedan leddes ångan - spriten -
ut i ett rör som gick igenom en stor vattentunna som kylde spriten.
Därefter sipprade den ut till en textilduk där rakin slutligen
silades igenom ner i ett krus. Klart!
   Detta var byns hängställe, fick jag snart klart för mig. Varje
kväll satt jag där och myste, tog mig en liten klämtare, knäckte lite
nötter, käkade granatäpplen. Fick för mig att livet är ganska
njutbart trots allt (jag drog ju iväg i ett anfall av
höstdepression).
   Ingen utom Lampros kunde engelska, så jag satt mest tyst och njöt.
De flesta var sextioplussare - minst - och Lampros berättade att i
byn finns inga barn, inga unga familjer, men några yngre snubbar (de
kom så småningom, ungkarlstyper av Norrlands inlandstyp, ni vet, de
som gillar jakt och fiske och blir kvar när tjejerna drar till stan).
   Från min balkong på värdshuset hade jag en vidunderlig utsikt över
vad som skulle bli målet för min resa: Psiloritis, Kretas högsta
berg, 2456 meter. Inget Kilimanjaro direkt, men högre än vårt
Kebnekajse i alla fall. Diskuterade med Lampros, han var lite orolig
att jag ville upp dit på egen hand, men lovade att försöka greja
skjuts med en fåraherde från den mer näraliggande grannbyn så att jag
skulle kunna komma en bit upp. Jag hade ju inte med mig utrustning
för en natt i bergen, utan måste försöka fixa mitt bestigande på en
dag.
   Halv sju klev jag upp, hängde på mig ryggsäcken med mat och vatten
och drog iväg. Lampros gav  mig ett vykort att placera i en liten
kyrka som skulle finnas på bergets topp. En snäll fåraherde med en
mustasch som en rotborste och stark bil tog mig med upp så långt det
gick. Han kunde inte heller engelska och verkade bekymrad. När han
släppte av mig var han lika noga som Lampros med att tydligt låta mig
förstå att berget INTE ska bestigas från framsidan, man ska liksom gå
runt det, följa en stig, och ta det från baksidan.
   Började gå. Den stig som jag på håll sett slingra sig runt berget
såg jag inte. Tänkte att då tar jag väl berget på mitt sätt då, från
framsidan. Började ta mig uppåt, det var jobbigt som fan, brant,
massor med grus och sten och låga, mycket taggiga markväxter. Såg
bergsgetter högt ovanför mig och tänkte att kan dom så kan jag.
Började bli svettig. Det var en fin dag, solen brände. Tittade nedåt,
aj då, måste ta stigen tillbaka, blir nog svårt att ta sig ner på ett
säkert sätt.
   Kämpar på, äntligen uppe! Va?! Panik! Det är jag inte alls, vad
jag tror är toppen är bara en avsats, sedan reser sig berget igen.
Sätter mig och fikar, samlar kraft och börjar ta mig uppåt igen.
Samma sak inträffar. Vad jag tror är toppen är bara en ny avsats.
Undrar varför jag inte letade lite mer aktivt efter den där stigen,
känner mig som den fårskalle jag onekligen är.
   Tänker att om nästa avsats inte är toppen så ligger jag risigt
till, men äntligen. Kommer upp och ser helt plötsligt en stig en bit
framåt som leder till toppen några hundra meter till vänster om mig.
Lycka!
   Den lilla kyrkan är stor som en dryg friggebod. En liten
stengrotta, typ. Får huka mig när jag går in. Gör vad Lampros bad mig
göra, korsar mig, går till det lilla altaret och placerar vykortet
han skrivit där. 
   Det blåser som fan på toppen, hade tänkt sitta där och äta men
blåsten gör det omöjligt. Ser mig belåtet omkring och börjar gå nedåt
på stigen. Urenkelt, en skön promenad, så olik de vedermödor jag hade
när jag tog toppen framifrån.
   Men självklart gick jag vilse efter några timmar (hade inte med
mig någon kompass, hur dum får man bli). Räddades av två combatklädda
män med gevär. De hade skjutit kaniner och fåglar, en av dem kunde
engelska. 
   Naturligtvis gjorde jag ett överslag om det verkligen var smart
att slå följe med dem (alla kvinnor vet vad jag talar om) och hoppa
in i deras jeep-pickup, men en natt i bergen alldeles ensam ihopkurad
på en sten kändes inte lockande. Och instinkten (naturligtvis grundad
på sakliga observationer) sa mig att det var ok. Och när vi satt
trångt tillsammans alla tre i framsätet var Stratos mycket noga med
att inte i onödan skumpa över på mig (se förra nyhetsbrevet) och
sådant säger mycket om män har respekt för kvinnor.
    Sedan tyckte jag väl inte att det kändes helt lyckad när Michalos
svepte fem Raki på ett litet bycafe vi kom ner till för att sedan
sätta sig bakom ratten igen. Under alla normala omständigheter finns
det inte på kartan att jag åker med en förare som har druckit. Men
ibland befinner man sig i omständigheter som inte är normala. 
   Ringde Lampros, lät männen förklara var vi var. Han kastade sig
omedelbart i sin bil och kom och hämtade mig, helt förtvivlad. Hur
kunde jag hamna flera mil från dit jag skulle? Vad var det där för
män? Hur kunde han släppa iväg mig alldeles ensam? Nå, slutet gott,
allting gott.
   När jag åkte därifrån fick jag med mig några gåvor, bland annat
torkade örter som Lampros plockat och som han varje dag kokade te på.
Om jag förstod honom rätt så är de bra för allt från reumatism till
örsprång. Har en kopp bredvid mig och minns bergen. Livet är rätt
fint ibland.

Er sörplande,

Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

Akustiskt, Bowie och peppra pung - 2003-10-28



Vi kommer snart att repa in ett litet akustiskt set för att kunna
giga på mindre ställen utan fett PA. Hitintills har vi varit tvungna 
att avvisa sådana förfrågningar, men nu känns det som en spännande
idé att punka loss på enklare sätt. Akustiskt betyder i vårt fall
INTE mesballader. Exempelvis kommer vi den 11 december att spela på
detta sätt på Klubben kramp på Bonden i Stockholm. Närheten till
Lucia KAN innebära Klaus i pepparkakekostym och Carlos i strut. Se
det inte som ett löfte, jag säger bara att med lite glögg innanför
västen så kan vad som helst inträffa.

Vi jobbar på att uppdatera vår hemsidas postordersida, nu kan man
"bara" köpa granna t-shirts, men inom kort kommer några
fina julklappserbjudanden. Håll pluskan redo!

På den utmärkta sajten labyrint.nu har jag bidragit med en liten text
om David Bowie för den som är intresserad:
http://www.labyrint.nu/text.asp?id=2908

Veckans mejl kommer ifrån en av mina favoriter. Han har nu, 18 år
gammal, fixat sig ett jobb, hur spännande låter inte detta:
" man ska typ åka runt å ja vet inte riktigt... men de har nått
me en sån där maskin som stryker dina skjortor å kokar makaronerna
samtidigt... men ja e garanterad en månad utan å behöva göra(sälja
visa etcetc) nånting... å lönen e 18000 papp... inte illa... så
behöver ja inte jobba mer i vinter :=) ska gå me i facket. bara...
sac... så dom inte blåser mig..."
   Herregud, verkar vara en maskin för mig!

Satt på bussen häromdagen och önskade att det ur mitt lår skulle växa
ut vassa spikar ur dess sida. Varför då, undrar vissa män. Alla
kvinnor fattar direkt varför. Vi gillar nämligen INTE när karlar slår
sig ner bredvid oss och inte respekterar våra respektive sätes
gränser. Det är direkt obehagligt att få ett främmande manslår in på
sin säteshalva, det är äckligt och oförskämt.
   För att inte tala om hur obehagligt det är att sitta på tåg,
tunnelbanor och så vidare, där sätena är vända mot varandra, och få
ner en snubbe framför sig som bräsar med benen så att hela paketet
ligger i ens blickfång samtidigt som man liksom känner sig helt
instängd mellan de där särade låren. USCH!
    Man önskar sig en bössa full med salthagel och sedan skulle man
lära de bräsande karlarna en läxa genom att peppra pungen. Pang,
pang, pang, smäll ihop benen gubbe!

Veckans bästa text är från DN. Maria Carlshamre, ledarskribent som
ofta skriver om våld mot kvinnor, har rapporterat från en rättegång
mot fyra män som anklagas för att ha våldtagit en höggradigt berusad
kvinna.  Hon skriver att som lagen nu är utformad så krävs det ett
tydligt nej från kvinnan för att det ska bli fällande dom. Det
innebär i praktiken att sovande, funktionshindrade, medvetslösa eller
gravt berusade kvinnor inte kan våldtas rent principiellt. Maria
Carlshamre skriver:
   "Därigenom utgår lagstiftningen från att kvinnor i grunden är
tillgängliga för samlag - så länge inget annat anges. Om en kvinna av
någon anledning avviker från detta normaltillstånd måste det tydligt
deklareras. På detta sätt etableras kvinnors kroppar som i grunden
sexuellt tillgängliga för män."

Detta har lett till läsarreaktioner:
   "De allra flesta som har hört av sig är män, och där finns
både positiva och negativa reaktioner. De kritiska synpunkterna har
principiellt intresse: "Självklart måste det bevisas att det
sexuella umgänget var påtvingat, hur fan ska samhället se ut annars?
Ska alla killar som haft sex med en tjej som i efterhand ångrar sig
dömas till våldtäkt?" skriver en man och en annan man frågar
"Vad hänsyftas, ett formulär med vederbörliga bevittnade
underskrifter?"
Flera andra är inne på liknande tankar. Låt mig därför formulera
följande tankeexperiment. 
   En ung man går på krogen. Där dricker han sig stupfull. Han blir
rejält berusad. Långt efter midnatt följer han med några nyvunna
kompisar hem på efterfest. En av dem är homosexuell. Han vill gärna
ha sex med den berusade mannen och genomför också ett stort antal
anala samlag med mannen vars berusningsgrad nu närmar sig
medvetslöshet. Därpå ringer han runt till sina kompisar som dyker upp
och i tur och ordning alla genomför anala samlag med den redlöst
berusade mannen.
   Är detta en våldtäkt? Den berusade mannen har ju inte sagt nej,
eller hur? Detta tankeexperiment fokuseras på det avgörande i de
invändningar jag fått. För den som hävdar att det krävs ett tydligt
nej från kvinnan måste i så fall också hävda att den berusade mannen
i ovanstående tankeexperiment inte heller är våldtagen. 
   Den känslomässiga skillnad mellan de två fallen som jag tror att
många känner avslöjar de förutfattade meningar om mäns och kvinnors
kroppar som finns i vårt samhälle. Så länge inget annat anges är
kvinnors kroppar tillgängliga för samlag. Mäns kroppar är det
inte."

Så oerhört bra, angeläget och klarsynt skrivet! Heja Maria!

Ja, jag är nu hemma från min panikbokade vecka utomlands som jag
berättade om i förra brevet. I nästa brev blir det en liten rapport
från när jag ensam besteg Psiloritis och gick vilse och av en slump
räddades av två combatklädda män med gevär. I övrigt smuttade jag på
alldeles färskt hemkörd raki med grekiska seniorer i en liten bergsby
med trettio invånare. Åt färska fikon och knäckte nötter. De var dom
och det var jag. No more. Vansinnigt skönt, batterierna laddade.

Er peppade pepprare,

Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

Flyktresa, modershat och nafsare - 2003-10-17



Shit, höstmörkret sänker sig som en ogenomtränglig tehuva över
skallen och jag får panik. Att vara "popartist" kostar på,
när avdragen för försäljningen av våra plattor är klar är vi ändå
skyldig distributör och management sexsiffrigt belopp, kommer vi att
ha råd att fortsätta? Inte vet jag.
   I ren desperation över livets jävlighet så gick jag ut på nätet
och hittade en superbillig flygstol ner till en stor ö med såväl bad
som snöklädda toppar för en spottstyver, perfa. Åker om någon timme.
Klaus och Carlos, jag kommer hem om en vecka och då är jag TAGGAD.
Var redo.

Veckans citat kommer från en kvällstidningsskribent som mer och mer
profilerar sig som en av landets ledande feminister, hör bara:
"Är du kvinna måste du inte bara prestera efter din egen
förmåga. Du måste dessutom jämföras med en man och måste vara sisådär
tolv gånger bättre än den mannen för att få en chans."
   Precis. Expressens Mats Olsson har så rätt!

Men alla på Expressen är inte så pigga och vakna och liksom med sin
tid som nämnde Mats Olsson. Låt mig förklara: Carlos och jag bara
älskar Fab 5, vi missar inte ett avsnitt. Ni vet, programmet på TV3
där fem bögar får lite stil och fason på trasiga heterogrottmän med
fartränder i kallingarna och som enda dekoration i lägenheten. Det
planeras tydligen en svensk version, och Expressens Ebba von Sydow är
inte sen att vädra sina unkna femtiotalsåsikter: 
   "Dock finns en fara: tror att jag talar för många tjejer när
jag säger att idén med att en kille uppfostras som en jättebaby till
att vika servetter och tända värmeljus är rätt avskräckande. Inte
direkt manlig."
   Fara?! Avskräckande?? Jättebaby??? Well, för mig är en jättebaby
till man en karl som icke lyfter ett finger för ens de mest
självklara, än mindre pysslar med servetter och levande ljus. Vilket
enligt min mening är ungefär det mest osexiga jag kan tänka mig, att
bli morsa till en snubbe alltså. DET är avskräckande. Om ni frågar
mig.

Största modershatet denna vecka antar jag riktas mot Anne-Marie
Pålsson, moderat riksdagskvinna som fått sitt yrkande att dra av för
sonens privatskoleavgifter underkända. Eftersom hon är borta från
hemmet några dagar i veckan skrev hon in sonen på Sigtuna, ni vet ett
sådant där ställe där den inavlade eliten föser ihop sina telningar
så att de kan spöa på varann, leka avancerade sexlekar, smörja in
varandras knoppande manskroppar i marmelad, och vad de nu gjorde på
Carl Philips tid, för att nu ta ett av många kreativa exempel. 
    Anne-Maries son var vid tillfället för ansökan 17 år och hans
mamma säger:
- Ungdomar mognar olika tidigt. Jag bedömde att han inte kunde klara
skolgången och boendet ensam.
   Som han måste hata sin morsa.

Veckans sexskildring skrevs för ganska länge sedan, närmare bestämt
av Carl von Linné i en utgåva av hans sexualföreläsningar som heter
"Om sättet att tillhopa gå", hör bara:
"Hans knif skjär wackert upp hennes stek, han borrar med stadiga
nafsare up hålet, och emedan det ej sker utan stort arbete, får han
många gånger skaka rumpan innan det går igenom."
 
Nafs, nafs på er allihop!

Er stek och ledstjärna här i tillvaron,

Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

Timeless tunes, Linda och sopsortering - 2003-10-07



Vi uppdaterar då och då vår recensionssida och har fått ytterligare
en fin amerikansk recension. Vi sägs göra "blithe and timeless
tunes". Recensionen inleds: 
   "It's hard to accuse a band whose members sport Roy Orbison
sunglasses and Village People mustaches of being stylish. However,
from image to sound, Sweden's Parker espouses a retro kitsch that
totally works for them." 
Läs mer på den här länken:
http://www.splendidezine.com/review.html?reviewid=106281123523201


På omslaget till det nya numret av herrtidningen Esquire har Britney
Spears endast högklackade pumps och en polotröja på sig. Denna
information lämnar mig ingen ro. Vi vet ju alla att detta leder till
mer uppmärksamhet och därmed mer skivförsäljning. Något vi Parkers
verkligen är i behov av. Därför har vi nu beslutat att vi inte längre
kan hålla igen, vara fisförnäma och "indie" utan att vi nu
med bestämda steg kliver ut på kommersialismens spelfält och glatt
ställer upp på vilket billigt horande som helst.
   Sprid ordet, ring redaktionerna! Klaus är vår front, han är vår
Britney. Den som vill ha ett omslag med en fin och under
"village people-mustaschen" (mycket snitsigt uttryckt, tack
Splendidezine) lite skälmsk leende Klaus enbart iförd polo och
högklackade pumps hör av sig till oss NU!

Apropå Britney så skriver Aftonbladet (som i sin tur citerar GQ i
sann fattigdomsjournalistikanda) att hon låg med Timberlake eftersom
hon var övertygad om att de skulle gifta sig. "Vi gjorde det
efter tre år tillsammans. Jag trodde verkligen att han var den
rätta."
   Huruvida hon även var kåt framgår ej.

 Nye nobelpristagaren i litteratur påstås skriva så här: "i
talrika förklädnader framställer han utanförskapets överrumplande
delaktighet". Eeeeh?

Veckans bästa utspel har fyra överkuckus för de stora
världsreligionerna gjort när de slår fast att organdonation är helt
förenligt med kristendom, judendom och islam, det är dessutom
"en handling välsignad av Gud". 
   Jag blev så himla glad när jag läste det och inte mindre glad är
jag av att man numera kan anmäla sin inställning i
organdonationsfrågan direkt på nätet. Gör det du med: http://www.organdonation.se/anmreg.shtml 

Veckans kalkonTV bjöd TV3 på häromdagen. En pajas vid namn Linda
Nyberg har fått en egen show och hon påar sin korta och hårt
skivbolagsstyrda intervju med Britney Spears som en intervju med
"världens hetaste artist som några anser vara större än
Madonna" (!). Och sedan sitter Linda och ställer menlösa frågor
med en lika obefintlig intervjuteknik som fyrans Malou har (kan inte
kanalerna kosta på dem en grundläggande kurs så vi stackars tittare
behöver sitta och vrida oss besvärat bakom skämskudden). Dessutom har
Linda inte begripit att TV-journalister inte ska humma instämmande så
fort den intervjuade säger något, det är mycket störande. 
   Lindas sista fråga var om hon inte kunde få en puss av Britney som
- naturligtvis - ser ut som hon blivit erbjuden en portion bajs.
Visserligen försökte hon dölja det med det stelaste av leenden (till
skillnad från somliga journalister är många popstjärnor
medietränade). Desperat börjar Linda Nyberg vädja om att
"Madonna ju fick en med tungan, jag nöjer mig med en
liten". Behöver jag säga att Linda gick okysst därifrån.	 

Så avslutar jag med en dikt från avdelningen "brevinkastet"
i tidningen Vår Bostad från signaturen "Sören B":

Jag tillhör det flitiga folket 
som sorterar mina sopor väl.
Och ogillar sorteringsskolket,
vilket har sina randiga skäl.

Ty när jag släpat iväg mina påsar,
till sopcontainrarnas långa rad,
då möttes jag utav kajor och måsar,
vilket knappast kan göra en glad.

För en slarver som knappast var pigger,
hade slängt matrester där det står plast,
och bland tidningsreturerna ligger,
det högar av potatisblast!

Varför kan inte människorna läsa,
och sortera upp sina sopor rätt?
Deras slarv får mig ilsket att fräsa,
Och för sopåkarna blir det ej lätt.

Er noggranna sopsorterare, flitig och pigger,
 
Eva Parker
www.parkerpop.com
arrow

Ny singel, framflyttning och Kilimanjaro - 2003-09-30



En inställd spelning är en framflyttad spelning. Så skulle vi vilja
uttrycka saken efter fredagens ickespelning på Pustervik i Göteborg.
Så här var det: I vanlig ordning blev det inget flygande, denna gång
på grund av storm, så vår stackars pilot fick ännu en gång sätta sig
bakom ratten för marktransport av tre spelsugna Parkers. När vi åkt
något tjugotal mil får vi besked av arrangören att giget för vår del
ställs in av tekniska orsaker, bandet vi skulle dela scen med
(belgiska Vive La Fête) hade speciella krav som krockade med oss och
vår utrustning, om jag begriper saken rätt. Så vi fick vända och åka
hem, mycket snopet. Men vi kom överens med arrangören om att försöka
sy ihop ett nytt gig framöver.

Ny singel med Parker: Popgo Pogo släpps nu. Och vi har även denna
gång tre b-sidor, nämligen de tre låtar från Aderplae som inte fick
flytta med till Delusions Of Grandeur. Vi har fått förfrågningar om
hur man får tag i dem nu när plattan är slutsåld, och här är alltså
svaret: Köp Pogo Pogo.

Ulf Lundell släpper ny bok och sågar till höger och vänster. Om Lasse
Berghagen: "En ytterst medioker artist och låtskrivare.
Slippriga låtar om nallebjörnar och Stockholm."
   Hade inte kunnat skriva det bättre själv. Har aldrig begripit vad
folk under 85 år får ut av Allsång på Skansen. Fast det där var
taskigt skrivet. Jag känner åttiofemplussare som tycker att det är
lika vämjeligt töntigt som jag själv.

Veckans ord har Aftonbladet uppfunnit. Det handlar om hur de
beskriver Christina Aguilera som tankat i sig för många vodkadrinkar
och inte kan stå upprätt. Hon "sprit-kollapsar". Nästan i
klass med förra årets favorit "sexdräkt" (en helt vanlig
kort kjol).

Er framflyttade,

Eva Parker
www.parkerpop.com



Ps. Det är lätt att poptexter cirklar kring allt som har med kärlek
att göra. I alla fall för mig. Näst efter hälsa typ det viktigaste i
livet. Och några texter av sorten "hurra vad jag är glad att jag
är frisk" blir det inte. Någon käckhetsmåtta får det ändå vara.
(Har man knegat med sjuka, handikappade och gamlingar blir man
tacksam för varje dag med en fungerande kropp, så är det bara.)
   Därför bemödar jag mig hårt om att föra in högstämd finpoesi om
stora näsor, kalasande och annat festligt i mina låtar. Just nu
försöker jag skriva om min fascination för berg, men det är
skitsvårt. Inte minst eftersom jag misstänker att en massa
snuskpellar out there skulle ta mina försök att beskriva glädjen i
att besegra en tuff topp som en metafor för något annat. 
   Nedan, för den som har tid och intresse, en liten skildring om hur
jag tog mig upp på Kilimanjaro i vintras. Se det som ett tips, den
som vill stå på Kilimanjaros snöklädda topp har enligt klimatforskare
bara femton, tjugo år på sig. Sedan är snön bortsmält på grund av
växthuseffekten. Under nittiotalet försvann runt åttio procent av
Kilimanjaros snö. Fasansfullt, eller hur?!


Snål vind sliter i bukiga väggar. Issnö piskar med ett vasst smatter
mot tälttaket och i en ficklampas sken ser jag att mina naglar har en
lätt lila ton på grund av syrebristen. I en liten fickspegel noterar
jag att mina läppar är blåbärsfärgade. Klockan är nio på kvällen och
jag befinner mig på 4600 meters höjd och vilar en liten stund inför
sista etappen mot Kilimanjaros topp. När klockan slår midnatt ska jag
spänna på mig pannlampan och ge mig ut i den mörka kylan. Jag sluter
ögonen och försöker hitta en bekväm ställning i sovsäcken. Om allt
går som det ska står jag i morgon bitti på Afrikas tak, 5895 meter
upp.

Dag 1. Utgångsläget är på 1800 meters nivå i regnskogsmiljö. Vi är
sex personer samt guiden Dickson med bärare och kock. Vi som ska gå
tillsammans hela vägen är jag och tre amerikaner som inte känner
varandra sedan tidigare: Majid, läkare och forskare vid Yale tillika
maratonlöpare, jobbar mycket i Uganda med kvalificerad
hiv/aidsforskning och utbildning, mycket bra för mig som är
intresserad av frågan och spenderat några veckor i Tanzania med att
studera hiv-situationen där. 
   James och Joey är nybakad jurist respektive färsk ekonom med
bakgrund i sporter som amerikansk fotboll, cykling och surfing. Joey
känner till Millencollin, verkar ha en hyfsad musiksmak. Dessutom ska
vi de första dagarna gå med två spanjorskor. Dag fyra kommer vi att
lämna dem då de klokt nog valt att ta en rekommenderad extra
acklimatiseringsdag. De heter Ana och Rachel och är båda
sjuksköterskor och vana treckare med erfarenhet från bland annat
Nepal. Känns tryggt med alla dessa sjukvårdskunniga i närheten.
Höjdsjuka är inte att leka med.
   På Kilimanjaros topp är lufttrycket knappt hälften av det vid
havsytan. Syremängden i blodet påverkas. Redan från höjder på 2500
meter kan symptom på höjdsjuka börja visa sig. Vem som helst kan bli
dålig och konditionsnivån påverkar inte risken för att drabbas.
   Mild höjdsjuka kan innebära huvudvärk, diarréer och aptitlöshet.
Detta kan gå över i måttlig höjdsjuka som ger bland annat
spränghuvudvärk, yrsel, torrhosta, kräkningar och urinbesvär. Grav
höjdsjuka ger en sjunkande medvetandegrad, dålig muskelkoordination
och beror bland annat på att vätska pressas ur kapillärerna och kan
orsaka lung- och hjärnödem om den drabbade inte kommer ner i höjd.
Även blodproppar kan uppstå. Symptom måste uppmärksammas och blir de
måttliga ska man stanna och helst komma ner i höjd, blir de grava
måste man absolut ner i höjd. Dödsfall inträffar ibland om den sjuke
inte kommer ner i tid.
   Med ökad andning försvinner vätska snabbt ur kroppen och luften är
på höga höjder torr. Man bör dricka konstant och undvika allt som
driver vätska ur kroppen som te, kaffe och alkohol. 
   
Vi beger oss ut i geggan. Det är den lilla regnperioden och vi halkar
runt i smetigt kladd. Men det är grönt och vackert och i träden
hänger en massa grejer (lavar? lianer? gröna mambor?). Majid säger
att han hört att det på exklusiva skönhetssalonger i New York erbjuds
svindyra inpackningar av kroppen med lera från Kilimanjaro. Här är
denna kroppsinpackning med lera både oundviklig och gratis.
   Det är ångande fuktigt och gott om småkryp. Dessvärre invaderas
min kropp av elaka små myror när jag diskret försvinner in i grönskan
för att vattna vegetationen. De biter och jävlas och jag får en
tydlig vink om att jag har smaskiga skinkor. 
   Vi går en tur med bärare som tar all packning utom den ryggsäck vi
bär själva med det vi behöver under dagen, bland annat några liter
vatten, extrakläder och kamera. Knappa tio kilo. Det känns mycket
lyxigt, framförallt när man ser de trimmade bärarna stånka fram med
enorma säckar på huvudet. De får slita hårt, känns lite skämsigt.
   En dagsmarch för oss upp på 2800 meters nivå. Vi äter middag och
utbyter tips. Spanjorskorna har inte med sig vattenreningstabletter
vilket visar sig vara förödande - de förklarar på stapplig engelska
till frukosten dagen därpå att de sprungit ut och in ur sitt tält
hela natten på grund av kraftiga diarréer. Blir därefter den som
evigt är anlitad som vattenrenaren och prisar det storpack med
tabletter jag köpt med mig. Vatten måste koka i tjugo minuter för att
döda allt ont som kan bo i det och rimligtvis kan vår kock inte ha
kokat vattnet, som tas från bäckar under vandringen, så länge på
grund av brist på bränsle. 
   Vid middagen är det 14 grader. På natten ska det krypa ner till
ungefär fem. Jag sover som en sten i mitt lilla tält, väl påbyltad. 

Dag 2. Medan spanjorskorna bleka om nosen petar i sig frullen prisar
jag min plåtmage och gör gröten all rättvisa. Vi börjar dagens
vandring. Kolkar i mig vatten konstant, det är ett av sätten att
hålla höjdsjukan från kroppen. Dessvärre luktar det pool om
tablettrenat vatten, frågan är om jag efter denna tripp kommer att
mäkta med ett besök i en bassäng. Jag är redan trött på doften.
    Vi trampar på och när vi ska äta lunch regnar det. Vi sitter i
vårt uppsmällda samlingstält där vi intar våra måltider, väl skyddade
från väta. Utanför grejar bärarna i trasiga ponchos med sina göromål.
Tre av dem kurar under ett paraply. Jag känner en tropikhatt växa ut
från mitt huvud, det känns obehagligt kolonialt.
   De som dör på Kilimanjaro är med något mytomspunget undantag 
bärare som med sina tunga packningar faller alternativt drabbas av
akut höjdsjuka som nonchaleras (det går en historia om en amerikanska
som förvirrad av höjdsjuka och ett sömnpiller irrade ut ur sitt tält
en natt och ramlade nerför några klippor). Efter klättringen får jag
av en försäljare i Moshi höra att tre bärare ska ha avlidit i sina
tält under sömnen för några veckor sedan. Sanning eller falska
rykten, jag vet inte. Klart är i alla fall att det finns små
sjukskjul evigt bemannade i närheten av alla basläger där man tältar
på vägen upp. 
   Efter lunch fortsätter vandringen i några timmar innan vi slår
läger på 3800 meters nivå. Två tyskar med rejäla höjdsjukesymptom
leds runt. De har spränghuvudvärk och spyr som fontäner. En av dem
säger förtvivlat:
- Och detta ska vara min semester!
   Det är för sent att ta ned dem idag, de ska tillbringa natten i
lägret men eskorteras ner morgonen därpå. 

Dag 3. Under frostnatten som gick blev jag typiskt nog kissnödig två
gånger - höjdsjuketabletterna (Diamox, ett sulfapreparat som verkar
förebyggande men inte är någon garanti för utebliven höjdsjuka) vi
alla äter driver vätska ur kroppen och jag dricker hela tiden, så det
är inte så konstigt. Första gången det hände glömde jag ficklampan
och höll på att inte hitta tillbaka till mitt tält i nattens totala
svärta, och när jag vaknade andra gången frös jag rejält och noterade
irriterat att det regnade ute. Desperat försökte jag förtränga min
belägenhet. Det hjälpte naturligtvis inte. 
   Kurade i sovsäcken och kom på att jag läst om en svensk
uppfinning, någon sorts fiffig potta för kvinnor. Undrade varför jag
inte har en sådan. Kom på att jag har en plastmugg i tältet. Insåg
att jag har en liten fiffig potta. Strax senare stacks en blek hand
ut ur tältet och trettiosjugradig vätska blandade sig med regnet
därute. Ett tredje par brallor åkte på min frusna kropp tillsammans
med en rejäl halsduk över mössan och sömnen var därefter ett faktum.
   Höjden börjar bli märkbar, James och Joey har under natten haft
diarréer och James och Majid har båda legat yra i sina tält och
snappat efter luft. Själv är jag lyckligtvis helt opåverkad förutom
att min puls gått upp: Hemma på altitud noll har jag en vilopuls på
58 slag i minuten. Här, på nivå 3800 är den 82. När syrenivån går ner
får kroppen jobba hårdare. I övrigt mår jag prima.
   Landskapet förändrar sig med höjden. Det blir kargare och gråare.
Kallare och disigare. På nolltid kan man svepas in i ett moln och gå
i dimma för att minuten senare ha klar sikt och skåda strålande sol.
Ibland småregnar det.
   Vi har denna dag startat vår vandring på 3800 meters höjd och når
som högst under dagen upp på 4600 meters nivå. Sedan går vi nedåt för
att sova på 3900 meter - att gå upp högt och sedan sova lägre är ett
sätt för kroppen att acklimatisera sig till höjd. Joey är risig, han
spyr och går nästan alltid sist och har huvudvärk. Majid trattar i
honom huvudvärkstabletter. Vi håller alla tummarna för att det ska gå
över. Nu har vi svetsats samman och vill ta toppen ihop.

Dag 4/5. Väckning klockan sju. Frukost och ihoppackning. Joey mår
bättre. Vi vandrar i tre, fyra timmar. Lunch. Farväl till Ana och
Rachel som ska vila i ett dygn och acklimatisera sig till höjden och
samla krafter inför slutetappen. Fyra dårar trampar vidare av olika
skäl: Ekonomiska skäl (jag) - det kostar runt 1500 spänn med den
extra acklimatiseringsdagen. Tidsskäl (jag). Löjliga machoskäl (jag
samt samtliga snubbar).
   När jag bestämde mig för att ta den tuffa Machamerutten på sex
dagar så insåg jag inte att det skulle innebära 31 timmars vandring
utan sömn. Nu börjar det bli en greppbar realitet. Jag bestämmer mig
för att jag tycker att det ska bli fantastiskt roligt och att det ska
gå geschwint. 
   Vid sjutiden äter vi middag. Nogsamt håller jag mig från kockens
mat - det vore retligt att bli magsjuk på väg mot toppen, jag är för
nära för att ta några som helst risker. Huttrande dricker jag varmt
simhallsstinkande vatten och knaprar i mig av medhavda läckerheter
som torra kex, nötter, russin och energikakor. Mellan klockan åtta
och elva får vi vila i våra tält. Det är mörkt. Det är kallt. Det är
fullständigt omöjligt att sova fast en lång dags vandring känns i
kroppen. Luften är så tunn. Och spänningen så stor.
   Klockan elva dricker vi lite varm choklad och så är det dags.
Pannlampa på. Snöandet har avstannat. Vi börjar gå mot Uhuru Peak,
Kilimanjaros högsta punkt. I slingrande mjuka serpentinbågar tar vi
oss brant uppåt. Vi går med mysteg i snön och flämtar som om vi
sprang maraton. Jag har aldrig tagit så många djupa andetag i mitt
liv. 
   Fast vi går långsamt går vi snabbt - en tremannaexpedition som låg
långt framför oss går vi om. Så småningom när jag trött vänder mig om
ser jag deras pannlampor som irrbloss långt nedanför. Vid en
femminuterspaus säger jag att jag går nära mitt maximum och att det
inte skulle skada med en aning långsammare tempo. Alla verkar hålla
med och jag känner att jag gjorde min kvinnliga plikt med den
kommentaren, av prestigeskäl är jag övertygad om att den inte kunnat
komma från någon av männen först. Vi fortsätter och det är som att
andas genom ett sugrör. Ett tunt sugrör av den gamla sorten.
   När klockan är strax före sju på morgonen går solen upp. Vi är då
nästan uppe. Det är så bländande vackert att ny energi skjuts in i
kroppen med våldsam kraft. Snön gnistrar vit och knarrar under
kängorna. Vart jag än vänder blicken ser jag is och snö. Solens
flödande himlaforsar i rosa och orange jagar bort nattens svärta och
för varje minut blir himlen ljusare och till slut är nyansen krispigt
isblå.
   Den sista biten är en simpel promenad i svag lutning och strax
efter sju står jag vid skylten som förkunnar att jag gjort det. Jag
är tillsammans med mina nya vänner på Kilimanjaros topp! Vi blir alla
lite patetiska, går runt och kramas och ger varandra high five och
tjuter. Det är kallt, runt tio, femton minus och mina kamerabatterier
fryser snabbt liksom mitt avtryckarfinger. Efter knappt tjugo minuter
beger vi oss iväg. 
   Dickson tar täten nedåt. Det tog runt sju timmar upp och vi är på
drygt tre timmar nere vid det basläger på 4600 meters nivå som vi
startade från kvällen innan. Det känns i benen, speciellt knäna tog
mycket stryk när vi sturska av vår bravad stormade nedåt i lössnön
som ystra galopphästar.
   Vi äter lunch och är givetvis trötta men sömn är bara att glömma.
För att komma ner på vettig sovhöjd så är det en ytterligare
fyratimmarsmarch som gäller. Vi biter ihop och plöjer vidare. När vi
kommer till 3900 meters nivå slår vi läger. Benen är som
skolbespisningsspagetti. Vid middagen inser jag att jag glömt
vattenreningstabletterna i mitt tält ungefär femtio meter bort. Det
är knappt så jag orkar stappla dit, jag är helt slut. Efter middagen
stupar jag i min sovsäck och slaggar som en klubbad i tolv timmar.

Dag 6. Jag vaknar pigg och utvilad strax före väckningen klockan sju.
En bärare gnolar muntert på en irritrande melodislinga som håller på
att driva mig till vansinne - deras jobb och mitt äventyr är snart
över. Killarna som burit och lagat mat ser fram emot att komma hem
och ta en bira och pussa flickvänner och krama barn.
   Frukost. Vi beger oss av och när vi vandrat några timmar i ett
rätt tufft tempo frågar jag när vi ska äta lunch. Det blir ingen,
förklarar Dickson vänligt. Förvånat tittar vi på varandra - sju
timmars rask vandring utan mat? Vi inser att han förmodligen glömt
att ta med sig våra matsäckar och säger ingenting om det, varken då
eller i våra utvärderingar som arrangören vill ha. Dickson har varit
en utmärkt guide och vi vill inte rycka brödet ur munnen på honom på
grund av ett simpelt misstag. Konkurrensen om jobben är tuff trots
att de inte får någon betalning av arrangören för sitt jobb. Den
dricksen vi ger dem efter vandringen är deras lön. Vi delar alla
broderligt på vad vi har kvar av energikakor, torkad frukt och nötter
istället.
   För varje steg nedåt blir grönskan intensivare. Till slut glider
vi runt i geggan där vi började. Jag har lera ända upp på låren men
konstaterar förnöjt att det är en utmärkt balansövning där jag halkar
omkring med armarna spretande utåt. Majid och James har hela
vandringen mesat med stavar och använder dem nu som balansverktyg. 
   Stavar utan skidor - över min döda kropp. Det finns bara inte, det
är ju såååå töntigt. Sen får det vara hur praktiskt och effektivt och
bla bla blättan som helst. Nix. Fast James säger att han känner sig
som Edward Sissorhands, hans stavar har liksom blivit ett med honom,
han har svårt att gå i svår terräng utan dem. Hm.
   Känslan att efter nedkomsten till basstationen få vila benen i en
jeep med en flaska dryck som inte stank swimmingpool och komma till
hotellet och ta en varm dusch är inte fullt så obeskrivlig som
känslan av att stå på toppen. Och inte fullt så skön. Men närapå.
arrow

Pustervik, lökråd och korvtips - 2003-09-19



Nästa gig blir på Pustervik i Göteborg. Det blir ett kärt återseende
och denna gång flyger vi dit i miniplan med fyra sittplatser -
piloten och vi tre Parkers (om det nu inte ska trilskas från
flygledartornet, gud förbjude). Den 26 september ses vi i Göteborg.

Några Fame Factory-kloner har sjungit en trudelutt för kungaparet.
Och har ni hängt med i breven ett tag så känner ni till min åsikter
om vårt feodala statsskick. Men, jag är inte mer än människa och
måste erkänna att jag tycker lite synd om knugparet. Sara, en av de
trallande artistaspiranterna, säger till Aftonbladet:
- Dom satt ju där båda två och såg lite halvtrötta ut, men jag kan
tänka mig att dom haft en lång dag. Tänk så mycket jippon dom får åka
på