|
nyhetsbrev |
Ny låt, Så som i himmelen och snille-Denise - 2005-08-10
Det har varit knapert med nyhetsbrev, men tiden har flyktat så snabbt
och vi Parkrar har varit grymt bissi på respektive håll. Men nyss var
vi i studion för att spela in en låt till ett mycket speciellt
projekt, mer om det längre fram. Kan bara säga att det blev himla
spännande. Sliter med en text till låten just nu, svårt, svårt.
Fast jag har också allvarligt övervägt att sluta med musik (och
därmed nyhetsbreven som ju endast är till för att kränga skivor och
hålla er medvetna om att vi existerar. Köp, köp, köp!).
www.parkerpop.com/shop.htm
Nå, vad som fick mig att bli så avståndstagande mot musik är att jag
gick och hyrde ”Så som i himmelen” långt efter att den gått för fulla
hus på bio och varit Oscarsnominerad och jag vet inte allt. Fasa!
Varning! Det kan vara den värsta film jag någonsin sett, den var
rekordvämjelig. Ni kanske har sett den?
Ett manligt dirigentgeni kommer hem till byn i Norrland efter sin
framgångsrika internationella karriär. Det är kargt, det är
bonnläppar, det är körrepetioner. Som geniet tar över. Det ska hittas
den egna tonen, det ska förlösas och frigöras. Och som det förlöses!
Prästfrun dansar frigörande dans, hela kören ligger i en lycklig
hög på golvet och skrattar och byns efterblivna mongo är naturligtvis
välkommen in i den fina gemenskapen och jag vill bara skjuta mig.
Det ska romansas också, och det slutna geniet väcks till liv av
ett ungt, blont yrväder som kommer inför hans kalla skinn. Vidrigt!
Har du ännu inte sett denna vämjeliga film: Varning! Den kan få dig
att bli skeptisk till ditt eget musicerande. Man vet aldrig vad det
kan sätta för krafter i rörelse…
Veckans insikt står Denise Lopez för (hon har gjort karriär genom att
skaka rumpa bakom Dr Alban, sjunga pop i Japan och genom att mot
rundlig betalning tala ut om sina knullerier med Fredrik Ljungberg i
engelsk slaskpress). Denise säger i Aftonbladet:
- Jag har insett att sex säljer.
Därefter berättar detta ämne för snillen spekulerar att hon inte tog
betalt för att visa sig näck i herrtidningen FHM:
- Jag är ingen golddigger och jag tog inte betalt. Jag tror varken
jag får mer eller mindre jobb efter det här. Men jag har insett att
sex säljer och det är inte porr. Jag visar inte mer än på stranden
eller i ”Robinson VIP”. Sen får feministerna slita håret i tusen
bitar och springa och blunda på stränderna.
Är det någon som begriper någonting?? Sex säljer. Men hon tar
inte betalt och hon räknar inte med mer jobb. Hm.
Sex säljer. Men någon annan tjänar pengarna. Denise får inte ett
ruttet lingon för att flasha köttet för runkarna. Det är ju DET som
får i alla fall en feminist som jag att slita håret. Denise, varför
tog du inte betalt?? Svar: För att herrtidningarna inte behöver
betala, du är ju så jävla korkad att du gör detta gratis. Själv
slänger jag inte av mig paltorna för mindre än, låt säga, 10
miljoner. Men den dagen jag får ett erbjudande om att näcka för 10
miljoner är jag redan världsberömd och rik och behöver inte göra det.
Och sannolikheten för detta är en smula begränsad.
Så det lär inte bli någon Eva Parker pinuppande i tidningarna
framöver. Ni får nöja er med att köpa Le Petomane och i sann
demokratisk anda se ALLA Parkrarnas stjärtar i cd-fodralet. Om ni nu
är nyfikna på lite naket Parker-kött.
Ur en intervju i Expressen med snart albumaktuell artist där målet,
enligt artisten, är att göra ett album som går upp högt på
hitlistorna:
Reportern frågar:
Vad lyssnar du på för musik själv?
- Jag är inte så himla musiktokig utan kan hitta nån gammal Celine
Dion-platta och lyssna på.
Gud, så spännande! Can’t wait. Vem? Pernilla Wahlgren. Ett extra
plus till skivbolaget som satsar på detta innovativa nytänk, det är
sådana här grepp som behövs för att få fart på en krisande
skivindustri. Bort med allt egensinnigt, skärande personligt och in
med musikalbajs och tjo- och tjimpop från folklig perpetuum mobile
med upptejpat leende och imbecillt småflicksfnitter.
Det här nyhetsbrevet börjar bli långt. Alltså väntar jag med Tommy
Nilsson tills nästa nyhetsbrev.
Jag vill också upp på hitlistorna. Ja, jag är naturligtvis bara
avundsjuk, just det. Fuck.
Eva Parker
www.parkerpop.com
Läppfett, Treblinka-Emma och sommarvind - 2005-05-11
Fin shopping för den köpsugne och kvalitetsmedvetne:
www.parkerpop.com/shop.htm
Veckans rubrik ståtar Aftonbladet med: ”Jag har fett från benet i läpparna”
Rubriken handlar om Linda Rosings läppoperation, en av många
förberedelser för att bli plåtad i Playboy. Svält med en c-brus och
kaffe till frukost samt stenhård träning är en annan. Linda har svårt
att skratta och äta eftersom hennes mun är så svullen, mungipan är
dessutom upplyft. Och pattarna är sedan tidigare totalt uppblåsta med
rediga silikoninlägg (som ju är ett utmärkt material för våtrum att
täta springor med). Vilket härligt sexobjekt, vad säger ni killar,
något att taja till, eller?
Dolce Vita, femmans kvalitetsprogram, skulle häromveckan handla om
Emma ”Treblinka” Anderssons intervju med Mariah Carey och det kan ha
varit rekord i icke-TV. Det halvtimmeslånga programmet innehöll
följande:
Emma sitter på planet och tycker att det ska bli spännande att få
träffa en världsstjärna, Emma kommer till London och sitter på
hotellrummet och fixar och limmar fast sina frågor med ett
klisterstick på sina manuskort, Emma går på stan och frågar folk vad
de tycker om Mariah.
Emma har förberett sig på att kanske få sjunga duett med Mariah
(mycket troligt) och nynnar lite fnittrigt på Hero, Emma säger att
man måste vara artig och inte för ned- eller uppklädd när man träffar
en världsartist, Emma åker hiss, Emma hälsar på pressansvarige, Emma
pratar med kollegor som också ska intervjua Mariah, Emma sitter i
lyssningsrum och lyssnar på låtarna, Emma kommer in till Mariah och
är tjenis med Mariah och blinkar lite käckt åt henne och säger att
bilderna på Maria Carey som hänger i rummet är sexiga.
Mariah ligger på en divan i utstuderad pose och frågar Emma om
hon har färgat sitt hår ”ja, gillar du det, jag ska byta till
sommaren”, Emma frågar om det är svårt att vänja sig vid paparazzis,
skrikande fans och skvallertidningarna, Emma frågar om Mariahs
svenska kompis Josefin , Emma kan inte ställa en fråga utan att himla
med ögonen med osstjejeremellanattityd, frågar om hur det är att ge
intervjuer hela dagarna, önskar lycka till, och tja, det var ungefär
det.
Mycket skrik för lite ull sa kärringen, klippte grisen.
Det här med poesi engagerar er, jag måste ha en väldigt kulturell
läsekrets. Vilket naturligtvis gläder mig, det är så skönt med en
kulturkofta runt torson ibland, inte sant?
Vår vän Joachim tycker att Arne Ankas gamla klassiker är en av de
bästa någonsin. Här kommer den:
Ode till ett morgonstånd
Varför?
Och Zäta, som skickat så många underhållande notiser från Hjo Tidning
hittade en fin dikt publicerad i densamma från insändarskribenten S-B
Nywertz, en dikt jag inte vill undanhålla er, kära poesilovers:
Du sommarvind kan du förstå att jag älskar dig?
För att du kom och stannar här och värmer mig.
Du virvlar runt kring bara ben. Du leker i mitt hår.
Du sommarvind, du sköna vind, min sommarvind.
Du sommarvind som till mig kom och smekte skönt min
kind.
Du sommarvind ge mig ditt svar. Hur länge är du min?
När du tar farväl och ger dig av, det kallt och mörkt
här blir. Så sommarvind stanna här kvar och fortsätt smek min kind.
Som en smekande vårvind mot din kind,
Eva Parker
www.parkerpop.com
Utmärkelse, stödköp och poesi - 2005-04-26
Yeah! Vi har ju med två låtar i Mikael Håfströms film Strandvaskaren (som för övrigt är såld till en massa länder, på engelska heter den Drowning Ghost) och nu har filmen fått två priser på skräckfilmsfestivalen Screamfest i Los Angeles. Dels för bästa regi och dels, tatatatam, för bästa filmmusik. Förra brevets dikt av Regina Lund fick nyhetsbrevsläsaren Åse att kvickna till. Hon menade att kanske borde Regina bli ihop med den gamle tennismästaren Mats Wilander om det skiter sig med Thåström, eftersom Regina och Mats skriver så fina dikter på ungefär samma nivå. Även om Mats inte rimmar utan kör en mer fri stil. Mer kortprosa. Hans ”Droppen”, som härförleden segrade i programmet 100 höjdare bifogas här då jag ser det som min uppgift att sprida kultur och glädje till alla och envar. Droppen Jag sitter mitt ibland gamla och unga människor på det här fiket. Framför mig står en bricka, med en kopp kaffe, med två sockerbitar liggandes på koppens tallrik. Snart ska dom ner i det varma kaffet och kämpa för att inte bli nedsmälta. Jag greppar dem mellan tummen och pekfingret. Precis när jag är ovanför koppens runda väggar tappar jag ner dem, båda två, i kaffet. Plopp lät det, samtidigt som en droppe kaffe far upp ur koppen. Liksom den hade legat där nere på bottnen och bara väntat på att hämnas. Hämnas bara för att sockerbitarna sjönk ner på bottnen och tog hans plats. Så nu befinner sig droppen hotfullt långt ovanför koppen. Plötsligt vänder den och tar fart mot mig och min vita tröja. Jag hinner inte undan. Droppen träffar mig mitt på magen. Jag tittar ner och ser den dra ut sig lika stor som en tumnagel. Jag har helt glömt bort sockerbitarna som ligger där nere på botten och får lungorna fyllda med svart kaffe. Dom dör bara för att ge mig njutning. På bordet står oc kså en askkopp. Det ligger fem fimpade cigaretter i den. Tillsammans bildar de en fruktansvärd massgrav. En onödig massgrav. Så jag reser mig upp och går min väg. De flesta liv tänds och släcks alltför snabbt. Detta diktande (Reginas poem förra veckan och nu Mats Droppen) har inspirerat mig till följande dikt, jag har döpt den till: Undringar i känslans tid Ja här knackar jag på min dator tänk! det låter som skator som puttrar och knullar pickar stenhårda bullar jag sliter och vrider det nästan svider att få orden på pränt är som att skita på en slänt man känner sig sårbar och öppen blödande hjärtat direkt från kröppen serverad på ett fat som en liten oblat färdig att slukas av Stina, Abdulla och Lukas med flera med mera och jag undrar vem du är som läser hur du mår, om ormen väser kanske stirrar du på din dator eller printat dikt på kopiator kanske du har gjort din rackarns lilla lort och ligger i sängen och myser medan våldsoffren ryser vem vet inte jag men du men jag tror jag slutar nu ja det gör jag CIAO! Ja, det var dagens dikt från mig, jag sitter och knepar på min debutdiktsamling eftersom jag tror att jag skulle kunna ge den svenska poesin ett välbehövligt lyft. Men så tänker jag ju i och för sig om vår musik också, och vi säljer fan sämre än normalpoeterna vilket är ungefär så illa det kan bli. Nu får ni banne mig beställa lite plattor och tröjor, hörni! www.parkerpop.com/shop.htm Gripen av kaffedroppens hämnd, den vita tröjans solkiga öde och den fruktansvärda (och onödiga!) massgraven, Eva Parker www.parkerpop.com Ps. ” Plötsligt vänder den och tar fart mot mig och min vita tröja.” Skrattkramp.
Independisc, MTV Brazil och grötrim - 2005-04-18
Det var ett tag sedan. Men det har varit mycket. Jobb. USA. Spanien.
Det ena med det andra. Jag har inte haft tid att skriva varken låtar
eller nyhetsbrev, men nu börjar jag känna mig taggad. Inte minst
efter en amerikansk recension som jag länkar till nedan, vi blev
månadens platta på independisc.com, det är jag skitmallig för.
Kom ni ihåg hur tidigare jag plötsligt ställde mig frågan om vi
är ett AC/DC-band efter en svensk recension som menade att har man en
av våra (i och för sig bra) plattor så har man alla? Alltså att vi
pålitligt/tråkigt låter ungefär likadant på alla våra plattor. Jag
vill ju gärna tro att vi utvecklas men ändå har en egen kärna, så det
var lite knäckande att läsa. Men independisc.com har en annan åsikt:
”Parker from Sweden has just released their 3rd LP, Grandessa Tissen.
It shows that Parker has grown and progressed like no other band in
recent memory.” (…) ”If anything, Parker is the modern representation
that New Wave music hasn’t stagnated. This isn’t a resurrection of a
dead genre, this is a progression. This is growth and change.
This is the most we can ask from a band.
And Parker has answered.
The answer is Grandessa Tissen.”
Läs mer:
www.independisc.com/parker.htm#issue73
Snart släpper vi Boy In Between som singel.
Har precis fått höra att vårt album letat sig ner till Brasilien, och
på den ligger ju videon till Gonna Kill That Man allra sist, det är
bara att stoppa in cd:n i datorn och spela. Och det har MTV Brasilien
gjort, där har vi tydligen roterat en del utan att själva ha skickat
dit den. Mycket roligt, radiostationer har hört av sig och velat ha
material, we like!
”Det är du och jag svanar två,
jag vill aldrig mer ensam gå,
ingen ska få hälla olja i vår älv,
jag vill aldrig mer va själv,
ingen ska få hälla salt i våra sår,
vi bara går och går och går,
mot solnedgången som vi aldrig sett,
ingenting ska nånsin mer gå snett”.
Och nu undrar du om jag citerar ur ”Mellanstadiebarn rimmar om
kärlek”. Nej. Detta är Regina Lunds lyckliga rader inspirerade av
förhållandet med Thåström, publicerade i Aftonbladet. Min favoritrad
(i hård konkurrens) är: ingen ska få hälla olja i vår älv.
Ingenting ska nånsin mer gå snett,
för i så fall kommer EP med sitt vässade spett,
nu måste jag gå.
Hejdå!
Eva Parker
www.parkerpop.com
Lovord, våldtäkt och mumier - 2005-02-16
”Grandessa Tissen is marvelous power pop. It's so good, in fact, that
it's hard not to feel a little sheepish about being won over so
easily. Like the bastard child of Abba and the Ramones, this Swedish
trio rocks hard, but with sugary melodies and more hooks than a
Japanese longliner. What's not to like? You have a female Swedish
singer who can go from sultry to throaty, stopping in at vengeful
scorned lover along the way. You have tunes that are short, sweet,
fast and hard all at once. You have lyrics like "I'm gonna strangle
him with my bikini / I'm gonna crush his head with his TV". You have
a band that understands the art of constructing an image almost as
well as the White Stripes.”
Detta är bara början på en högst välvillig recension. Lär mer här:
www.splendidezine.com/review.html?reviewid=1105959806117753
Är vi ett AC/DC-band som pålitligt låter likadant platta efter
platta? Ja, frågan var jag tvungen att ställa mig efter en ny, svensk
recension.
Det är knepigt det här med sound och profil. Å ena sidan vill vi
att vi ska vara igenkännbara, ha ett typiskt Parker-sound. Å andra
sidan vill vi utveckla oss, ta små steg i olika musikaliska
riktningar för att förnöja oss själva och vår publik.
När jag skriver låtarna tänker jag inte så mycket, just den delen
i processen är konstnärligt fri. Av nödvändighet för mig. Däremot,
när vi arrar och väljer ut vilka låtar som ska få vara med på våra
skivor, då funderar vi. Har vi rätt mix? Finns det låtar i olika
tempon, med olika textteman, en skön variation som å ena sidan bjuder
en blandad bukett, å andra sidan inte spretar hur vilt som helst.
Jag försöker experimentera med olika sätt att nyttja rösten,
Klaus och Carlos testar olika effekter, spelstilar, vi plockar
stundom in gästmusiker, vi har gjort en duett. Vi lägger körer, vi
programmerar hårt, klipper och släpper igenom misstag.
Så kom då en recension så å ena sidan berömmer oss, å andra sidan
säger att det räcker med att köpa en Parkerplatta så har man dem
alla. AAAAH, harakiri. Och så läser jag en mening som får mig att
famla efter kniven för en seppuku på allvar:
”Det buskishumoristiska textmaterialet placerar dem någonstans
mitt emellan The Ramones och Stefan och Krister.”
Stefan och Krister!!!! Har en svag aning om vad det är för
figurer, de representerar allt jag inte skrattar åt, nu är det dags
att dö. Läs själva:
www.metica.se/reviews/review_result.php?r_id=1111
Om jag blev våldtagen av ett batteri karlar, vad skulle jag göra då?
Troligen inte gå till det svenska rättssystemet, det är då ett som är
säkert. För vad väntar då? Det troliga är ett direkt nedläggande då
åklagare inte kan stryka brott. Ord står ju mot ord, jag var ju med
på det, hävdar männen.
Dock har jag först hängts ut i media (utan namn, visserligen) och
killarna har enstämmigt sagt att jag ju faktiskt var med på det. På
e-postlistor (jag är med på flera och vet hur tongångarna går nu)
kommer en massa inlägg från främst karlar om att det verkar ju vara
dåligt omdöme av killarna, men det är taskigt av mig att försöka
sätta dit dem bara för att jag ångrar mig när jag nyktrar till. Himla
taskigt faktiskt, de får ju inte spela hockey nu och får det knepigt
med sina familjer, deras tjejer är ju faktiskt skitsura på dem.
Idag skriver en före detta tränare och spelare på elitnivå på DN
Debatt hur de tre hockeyspelarna ”hamnat vilse i tillvaron” och måste
få hjälp att ”hitta tillbaka igen”. Det som hände beskriver han som
”dessa spelares nattliga utflykt”. Ah, hur romantiskt låter inte det!
Och Silbersky då, han som försvarat dem och är så himla upprörd över
vad ”pojkarna” fått gå igenom. Pojkarna! Vi talar om sedan länge
vuxna män.
Har ni läst ”Flickan och skulden” av Katarina Wennstam så vet ni
också vad som väntar den som anmäler våldtäkt och faktiskt får upp
sitt fall i domstol. Då startar ofta de mentala våldtäkterna. Hur ser
mitt tidigare sexliv ut? Varför bar jag stringtrosa, svart dessutom?
Är det inte så att jag egentligen ville men nu ångrade mig? Va?
Om jag blev våldtagen skulle jag göra exakt det som händer då
människor förlorar tron på rättsystemet och som jag egentligen är
starkt emot. Jag skulle bli mitt eget medborgargarde. Men en sekatör
i ena handen och ett schysst järnrör i den andra skulle jag lurpassa
på mina banemän och sänka dem med ett slag. Därefter dra ner deras
brallor och knipsa av övergreppsverktyget. Precis så skulle jag göra.
Det är, minst sagt, ett underbetyg år svensk rättvisa.
Var befann sig Ramses den förste? Inte i mumierummet på Egyptiska
Muséet i alla fall. Såg Vetenskapens Värld innan jag drog till Kairo
och var sugen på att spana in den lille karln, men i det kyliga
mumierummet låg han ej. Det gjorde dock en drös med andra mumier. De
var små och skruttiga men fascinerande. Tutankhamons guldmask var
väldigt fin. Men vilket museum!
Det var stegar och bråte båd här och där. Ont om skyltar. Rörigt.
Enligt uppgift runt 120 000 föremål framme (och fler än så i lager).
Ett smärre kaos. Jag var helt yr av alla intryck när jag gick
därifrån.
Er alldeles egen mumie,
Eva Parker
www.parkerpop.com
DN, Hägred och killtrix - 2005-01-26
”Tvärtemot alla fördomar är "Grandessa Tissen" det minst gapiga, och därmed snyggaste, de gjort.” Fin recension i DN av Malena Rydell: www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1051&a=364849&previousRenderType=1 Expressens nöjeschef Per Hägred har fått sparken med omedelbar verkan efter att i ett mejl ha snackat skit om sina kollegor. Av misstag gick det ut till hela redaktionen. Ni som hängt med varför jag, som den låga och långsinta person jag är, småler förnöjt. Skadeglädjen är ju den enda sanna. Länk till den listige Hägreds mejl: www.resume.se/artikel-art_id=9167.html Små bläckfiskhannar raggar på bruttor genom att själva låtsas vara honor! Jajamensan, för att ha en chans att ta sig förbi större rivaler gömmer de sitt fjärde armpar som bara hannar har. Ibland är förklädnaden så lyckosam att deras konkurrenter försöker spänna på dem. Allt enligt DN. Ja, små killar kompenserar sig alltid, högklackat är en annan variant. Mot Kairo! (I morgon.) Eva Parker www.parkerpop.com
Getingar, snippgotter och vandring - 2005-01-04
En stor våg sveper bort ofattbart många människor och krossar hus och
arbetsplatser och det känns omöjligt att skriva tramsiga nyhetsbrev.
Så börjar chocken släppa. Naturen är grym och mäktig. Och fantastiskt
storslagen.
Ni som hängt med länge känner min fascination för berg. Jag har
beskrivit min mödosamma väg upp till Kilimanjaros topp och om mina
vandringar i Pirinbergen i Bulgarien. Här hemma har vi de vackra
vidderna i Sarek. Där vandrade jag för några år sedan med en same.
Utan tvekan är han en av de mest spännande människor jag mött. Han är
mycket blyg och skyr all sorts uppmärksamhet, så för säkerhets skull
har jag bytt hans namn mot ett annat. Längst ner i detta mejl en
berättelse om hur jag vandrar norr om polcirkeln med ”Anders”.
Recensionerna börjar droppa in, som sagt. Fyra getingar i Expressen
av Lennart Persson. Den börjar: Eva Parker skriver texter som snyggt
knyter an till popens krav på enkelhet och gnolbarhet, men vänder
samtidigt på de traditionella könsperspektiven.
Läs mer:
www.expressen.se/index.jsp?d=436&a=221192
Henrik Nyström på zeromagazine.com skriver:
På Parker’s fjärde fullängdare, ”Grandessa Tissen” har det smugit sig
in en melankoli som på deras tidigare album lyst med sin frånvaro.
Musiken är mognare och mer genomtänkt den här gången.
Mer: www.zeromagazine.nu/rec.asp?id=720
Köp Parkerplattor, och stiliga t-shirts:
www.parkerpop.com/shop.htm
I Expressen svaras det på sexfrågor, Katerina Janouch är experten.
Fråga: Jag älskar att utföra oralsex på min tjej. Nu har jag fått
idén att föra in exempelvis vingummin eller andra goda godisar i
henne någon timme före för att det ska smaka bättre. Är det farligt
eller olämpligt? Hon är helt med på det och ser det som kul, men jag
är samtidigt orolig att våra lekar ska skada henne på något sätt! Är
det olämpligt eller farligt?
Fredde
Katerina svarar: Nej, det är inte farligt faktiskt. Kladdigt
kanhända men inte skadligt. Det man däremot aldrig ska göra är att
blåsa in luft i en kvinnas underliv. Det kan nämligen vara farligt.
Eva Parker undrar hur hälsosamt det är att ha en påse Djungelvrål
uppstoppad i snippan i en timme. Å andra sidan känner Klaus en man
som lyckats pilla in 11 turkisk peppar under förhuden (ni vet vad jag
skrivit om band på turné, vuxna människor reduceras till barn), och
han överlevde.
Men nu till min irritation: Att besvara en fråga och lämna ett
stort frågetecken i svaret borde straffas med minst dagsböter, kanske
några rapp. Varför är det farligt att blåsa in luft i en kvinnas
underliv? Jag förstår att man inte ska ta fram en cykelpump och jobba
så in i helvete, men en stillsam vissling? Varför är det farligt?
Varför är det mindre farligt än att i en timme (!) gå med snippan
full med syrliga vingummin, fräsande saltlakrits för att inte tala om
sura bomber. Katerina! Svara!?
Agneta Sjödin uppges nu satsa på musiken. Jag säger som jag brukar:
Can’t wait.
Med godis. I munnen.
Eva Parker
www.parkerpop.com
Min vandring i Sarek med Anders
I hans necessär ligger ett björnpenisben. Bra mot tandvärk, bara att
lägga mot det onda. Dess ursprungliga ägare sköt han för några år
sedan. Sålde skinn, kött, rubbet – allt utom detta ben. Det är lätt
gulaktigt i färgen och ser ut som en normalstor, möjligen något grov
virknål.
Mot tappad, stor plomb hjälper det dock föga. Högt uppe till
fjälls, långt från tandläkare, filar han till en bit järvtand till
perfekt passform. Ur den stora ryggsäckens inre plockar han fram en
tup epoxlim och trycker fram en droppe. Klämmer ner biten i sitt
gapande hål. Funkar perfekt. Tugg, tugg. Jajamän.
Anders är same och ett drygt halvsekel år gammal. Hans hem är i
fjällen några mil norr om polcirkeln strax öster om Sarek. Där har
han sina renar, kojor och kåtor. Samt sin lilla stuga, ett några år
gammalt egensnickrat bygge i Anid-njarka. Stugan saknar el och vatten
men har en liten bärbar fotogenspis. Utedass finns, samt en sjö
utanför dörren och fjäll bakom knuten. Rökkåta har han också och där
hänger han nyfångad fisk och ibland även kött.
Hos sin bror, som bor i föräldrahemmet i Jokkmokk, är han skriven
så att myndigheterna ska kunna skicka sin post någonstans. Där har
han också en del av sina saker. Han har gått sex år i nomadskola.
- De tog oss från våra föräldrar när vi var små och låste in oss i en
skola i Jokkmokk. Det var som ett fängelse.
Anders har mångas syskon, de flesta är renskötare. En bror har
akademisk examen. Han utbildade sig i Uppsala. För två år sedan
beslöt sig Anders för att hälsa på honom där. Andres satt upp på sin
treväxlade Monark och cyklade iväg. En sträcka på 120 mil. I ena
riktningen.
Det var en kall dag i början på maj han började sin resa och
första etappen var värst. Snö och blåst, de tjugosju mil han tog dag
ett var lite tunga. Med sig hade han ett tält, en skaplig bit renkött
och saft.
- När jag kommit en bit söderut hände det att jag stannade och köpte en banan.
Efter fem dygn är han framme. Eftersom han kommit iväg några
dagar senare än beräknat på grund av dåligt väder blir mötet med
brodern kort. Men fem timmar tillsammans får de innan brodern sätter
sig på tåget och åker hem till Jokkmokk. Anders passar på att låna
lägenheten och stanna en dag, nu när han cyklat ner. Han tittar på
slottet, köper en bok på ett antikvariat och besöker domkyrkan.
- Den var mycket fin.
Sedan sätter han sig på cykeln och trampar hem.
I Anders necessär ligger förutom björnpenisbenet även plåster,
tandborste, en silverdosa med syattiraljer och grankåda. Gott som
tuggummi och bra att lägga emot sår. Drar ut var och stickor. I hans
ryggsäck finns allt från mat och regnkläder till hans egenblandade
skosmörja. Han rör samman vanlig skokräm med hemkokt tjärblandning
”en bytesaffär”, och björnfett. Nogsamt vårdar han sina kängor, de
ska hålla länge och stå pall mot fjällgåendets påfrestningar.
När Anders mönstrade i Boden för några decennier sedan mätte han
164 centimeter. Nu har han sjunkit ihop till 162. Den som försökt
rubba den ryggsäck han älgar omkring med mil efter mil över stock,
sten och fjälltopp, förvånas över att karln överhuvudtaget mäter
metern över marken. Populärt skämt bland samer som går i flock:
Smygplacera några extra kilo sten i någons ryggsäck.
Vandringen uppåt fjälls börjar. Efter en dags gående skymtar
renskötarstugan i Passåive. Mitt ute i öde fjällandskap står den som
spontant uppväxt ur marken. Inuti finns fyra britsar och en vedeldad
kamin. Vid fjällbäcken nedanför ligger ännu snö i en liten sänka
trots att det är slutet på juni. Vattnet smakar friskt och är isande
kallt. Solen glöder dygnet om. Kvällstemperaturen är vid midnatt åtta
grader enligt mätaren på stuggaveln.
Anders låser upp hänglåset. Eftersom det händer att turister tar
sig in och eldar med mödosamt ditforslade vedträn låser renskötarna
stugan. Det hjälper inte alltid, ibland bryter sig folk in i alla
fall. Anders berättar om hur det flera gånger hänt att turister gått
in i hans och andra samers hem.
- En gång när jag kom till min kåta var det tre göteborgare där. Dom
hade packat upp och gjort sig hemmastadda. En låg på min renfäll och
såg nöjd ut. Jag förklarade att dom var i mitt hem. Då blev dom sura.
Anders skakar stillsamt på huvudet. Själv skulle han aldrig vid
besök i exempelvis Göteborg, gå in i första bästa hus och lägga sig i
någon annans säng. Tanken är honom helt främmande.
Vi sover gott i stugan efter en dags vandring.
Anders lever på sin renhjord. Den är med samiska mått mycket liten,
bara några tiotal djur stor. Det finns samer som har tusentals renar.
Att fråga en same om hur många djur han har är översättningsbart med
att fråga någon om hur mycket pengar han har på banken. Renskötare är
egna företagare och deras renar kallas på bokföringssvenska för
”lager”. För att få loss lite kontanter säljer Anders då och då ett
djur.
- Staten tar sextiofem procent, säger han.
Själv sätter han i sig två, tre djur om året, men då äter han
också allt. Kokta renögon är mums. Läpparna likaså. Klövarna brukar
han koka och äta det mjuka med sked. Av hårddelarna slöjdar han
nyckelringar.
I en kallkälla vid sin stuga har han några burkar hjortronsylt.
Av fjällsyrans gröna blad kokar han c-vitaminrik kräm. Den smakar
syrligt, lite åt rabarberhållet till. Mycket gott. Potatis har han
satt i ett land. Anders lever ekonomiskt, inga pengar läggs på snus,
cigaretter eller sprit. Någon sällsynt gång dricker han en öl. Han är
dock mycket svag för sött. Godis, glass och frukt mumsar han gärna i
sig.
I renskötarkojan i Passåive bågnar hans kinder av Polly
chokladgodis. Den tysta fjällfriden störs av ett evigt prasslande med
godispåsen. Han tuggar och smackar. Ljudligt och förnöjt.
Blandrashundarna Tella och Kirjo, som kalasat på lämlar under
vandringen, spetsar öronen men får tji. Godiset är Anders.
Vandringen till stugan i Anid-njarka går genom varierat fjällandskap.
Anders kliver med ekonomiska steg genom forsande fjällbäckar, över
vidsträkta vidder och upp på slingrande höjder.
Vant går han över sunkiga våtmarker där hjortronblommen gnistrar
vit. Där är myggen så ilsk och tät att talibansk kvinnoklädsel är att
föredra. Ett djupt andetag med öppen mun och dagsbehovet av
animaliskt protein är säkrat.
På solig hed matrast vid sten. En lätt bris sveper iväg myggen.
Stormköket puttrar, ”makaronerna” som Anders kallar pastaskruvarna,
är färdigkokta och renkött steks. Bröd, smör, ost. Kok-kaffe på bit
efter maten. Jag avstår som vanligt kaffe, har aldrig lärt mig dricka
denna vedervärdigt beska dryck. Dubbeldajm. Behagfull vila med
frisläppta tår. I väderbitet ansikte Anders guldbruna ögon som kisar
när han fnissande beskriver sig som en neanderthalare.
- Jag har långa armar och korta ben. Mycker praktiskt om man skulle
ramla, det är inte så långt till marken. Det går enkelt att fälla ut
armarna och ta emot.
Anders har en mobiltelefon som funkar på vissa ställen i fjällen. I
stugan i Anid-njarka kopplar han den till en antenn. Laddar den gör
han med ett bilbatteri som i sin tur laddas med ström från en
bensindriven generator. Mobilen är en vinröd Benefon, stor som en
smärre skokartong.
Den gps-mätare som han med tydlig förtjusning plockar fram allt
som oftast är bara några veckor gammal. På väg upp till Skierfes topp
knappar han ivrigt på den, mäter höjd och sträckor. Väl uppe tar han
fram sin kamera. Långt där nere spränger ett delta fram i vackra
formationer. Dess slammiga vatten skiftar i mjölkvitt och turkost.
Djupblå sjö. Dovt grön granskog. Fjäll i fjärran vars snöklädda
toppar kysser himlens klorinblekta ulltussar.
Anders har ett gott bildsinne. Han tycker om att fotografera och
måla. I sin stuga har han motivmålat skåpluckor och tavlor. Blommor,
fåglar, naturmotiv. I ett annat liv tror han att han kanske hade
varit konstnär om han inte blivit renskötare. Nu får han utlopp för
sin konstnärliga ådra i annat. Han slöjdar en del. Täljer kåsor och
syr förvaringspåsar för kaffe och mat i renskinn. På stugväggen i
Anid-njarka hänger en vacker trolltrumma som han har gjort. Den
rådfrågar han om väder och jaktlycka.
Det finns tillfällen då naturen visat sina krafter med tydlig
övertygelse. Anders har slungats högt upp i luften av en
framvirvlande tromb. En gång var han med sin far till fjälls då
vindarna var så hårda att de mödosamt fick staka sig nerför ett
nästan lodrätt stup eftersom vinden låg rakt emot dem. De vågade inte
sova i den stuga de var nära ifall den skulle blåsa bort, utan sov i
lä vid en sten istället.
En enda gång har han sett en spökhjord. Det tog ett bra tag innan
han förstod att de präktiga fina renar han såg inte fanns. De finns
de som ser troll, men det gör inte Anders.
Anders tycker mycket om att titta på naturprogram på TV. Han dömer ut
en hel del.
- En kvinna satt och klappade på en nedsövd järv i ett svenskt
program. Djuret jagades och sövdes ner bara för att programledaren
skulle få sitta i TV och visa upp sig med den. Man klappar inte
rovdjur.
Han säger att i princip alla rovdjur uppe i fjällen är märkta med
sändare. Forskarna jagar djuren tryggt sittande i sina helikoptrar
och ibland drivs djuren i flera mil innan forskarna har dem inom
skotthåll och kommer åt att söva ner dem. Denna stressande jakt
kommenteras aldrig i media. De oseriösa jägare och/eller samer som
misstänks för att hetsa djur med skoterjakt slås däremot upp stort.
Ibland syr forskarna igen djuren så dåligt efter att ha placerat
sändare i kroppen på dem att de blir infekterade eller slår upp såren
och dör av sviterna.
- Men det skrivs det inte om. Det läggs ner miljoner på dom där
projekten som inte ens har tidsplan eller vettigt syfte.
Rovdjuren stödutfodras av staten på vintern när renarna inte är i
deras revir. När samernas hjordar kommer upphör utfodringen.
Rovdjuren förväntas nu ta ren. Ersättningen till samerna är försumbar.
Anders har en gammal skuld till staten. För ungefär tjugo år sedan
fick han och andra samer ersättning när ett kraftbolag förstörde
deras djurs betesmark. Flera år senare kommer skattemyndigheten på
att det är pengar som samerna ska betala skatt på. Pengar som redan
är slut. Tvist drivs i domstol. Tingsrätten dömer till samernas
fördel, hovrätten till statens favör.
- I praktiken, med ränta på ränta, fick vi betala för att få vår mark
förstörd.
Anders har inga pengar kvar, men betalar i flera år nogsamt av på
sin skuld tills skattemyndigheten inte längre vill ha hans futtiga
småpengar. Karln lever ju faktiskt under existensminimum.
- När jag och min bror skaffade mobil fick han ett trevligt
välkomstbrev från Telia. Jag fick ett där det stod att de ville ha en
deposition på tvåtusen kronor. Dom hade väl sett att jag inte har så
mycket pengar. Men jag betalade in dom där tusenlapparna.
Väl framme i Anid-njarka pysslar Anders efter att ha tagit det lugnt
i en dag. I stugan finns läsbart för alla smaker: Bibeln. Fantomen
och Agent X9. Böcker av bland andra Torgny Lindgren, Peter Høeg och
Jan Guillou. Samt oräkneliga jakt- och fisketidningar.
På gården gör Anders sänken genom att smälta blyskrot från gamla
batterier på sitt lilla fotogenkök. Det flytande blyet häller han ner
i tomma patronhylsor som han nogsamt plockat upp efter sig när han
skjutit. I hylsans topp sätter han en böjd järntrådsbit. Mycket
fiffigt. Sänken kostar åtta kronor styck.
I stugan förbereder Anders kvällsvard. Doften av bröd, som han
gräddar i stekpanna, sprider sig i stugan. Degen har fått jäsa i två
omgångar för att sedan kavlas ut på ett väl mjölat bakbord. En klick
smör på brödet som ännu är varmt, smälter snabbt till en blänkande
gyllengul flod. Len, fet sälta blandar sig med knapergräddad
brödkaka. Potatis och renkött därtill. Saft. Torkade aprikoser till
efterrätt. Och så kaffe på bit.
Brödet som blir över stoppar Anders i sin ryggsäck. Det får bli
färdkost på vägen ner till Jokkmokk dit han ska i morgon. Han har
inget körkort, men ska få skjuts de tio mil som det är dit efter den
båttur och dagsmarch som väntar.
Ny dag. Frukost. Hundarna trampar förväntansfullt, de vet när det
är dags att bryta upp. Nysmorda kängor snörs på, båt äntras. Anders
tar en annan väg tillbaka. Han drar igång snurran och far över sjön.
Vi vandrar sedan någon mil eller två. Passerar en liten stuga som han
tillsammans med sin bror arrenderar av staten för en femhundring om
året. I solgasset utanför stugan står ett avhugget älghuvud lutat mot
ett träd. Någon har placerat det klantigt. På vägen upp hann Kirjo
rulla sig i kadavrets ruttnande safter. Obeskrivligt frän stank.
Hunden är nu fri från dessa vedervärdiga lukter och hålls under
uppsikt av Anders så att hon inte ska kunna göra om bravaden.
Väl nere i Jokkmokk kopplar Anders av. I morgon ska han packa om sin
ryggsäck och bege sig iväg för att fiska. Då tar han med sig sitt
tält. Han har gjort det själv av en presenning. Längtansfullt har han
läst tält-tester i Ute-Magasinet. Det finns ett som han är sugen på.
Sextusen kronor kostar det. Något att drömma om.
Snart ska han fiska. Han älskar att fiska. Han tycker mycket om
att äta fisk. Gärna sik, harr, öring, röding. Rökt eller kokt. Eller
grillad på glöd i foliepaket. Under midnattsolens ljusa himmel.